Gästbloggen

Anders Printz: Tänk nytt och starta förändringen underifrån

För några veckor sedan gick jag ut i media och tyckte att psykiatrin borde starta om (läs artikeln här). Jag har efter det diskuterat med bl.a. Kerstin Evelius, nationell samordnare, och med Ing-Marie Wieselgren på SKL. Jag har fått inspel från personal och personer med patienterfarenhet. Mycket ros, en del ris. Några tycker att jag borde fattat hur illa det var för länge sedan. Men min insikt handlar inte om problembilden utan om möjliga metAnders Printz Foto: Ulf Huett oder. Jag tror man måste tänka nytt och starta förändringen underifrån.

Patientdriven tjänsteinnovation. Modeordet för dagen? Är det något nytt som alla pratar om men som inte gör någon skillnad i praktiken? Är det bara en arvtagare till snacket om patienten i centrum och värdebaserad vård? Risken finns att det blir så. Därför tänkte jag skippa ordet tjänsteinnovation. Jag tänkte inte skriva servicedesign heller. Däremot tror jag att det kan göra skillnad. Vården är idag är nämligen inte organiserad efter att patienterna bara är patienter väldigt liten del av sina liv, och personer med olika viljor, rädslor, förmågor och önskemål resten av tiden. Särskilt för människor som behöver mycket insatser i perioder funkar det inte att vården är kvar i sin bubbla och producerar vård som vore det varor i en fabrik.

För Pia är det viktigast i tillvaron just nu att bli klar med doktorsavhandlingen. Hennes kontakperson på öppenvårdsmottagningen skulle säga att risken för att det inte ska funka är stor eftersom hennes ångestsjukdom utgör ett så stort hinder. Pia skulle säga att ångesten kan hon leva med men att organisationen av den vård hon får är ett hinder. Hon skulle förebereda sig för en opponering i tisdags men behövde få ett läkarintyg förlängt så hon ringde på morgonen. Det var 40 minuters kö sedan var telefontiden slut. Maila kan man inte. Till slut fick hon i alla fall tag på sekreteraren. Läkaren skulle ringa vid två sa hon. Pia hade tänkt gå till biblioteket men hon vill inte prata ångest bland folk så hon var kvar hemma. Ingen ringde. Dagen gick. Pia tror ändå att det kommer funka. Kontaktpersonen brukar fixa allt som blir krångligt. Engagerade medarbetare är nämligen de dysfunktionella organisationernas medberonde. De städar upp när systemet ställt till det.

Caroline har till skillnad från Pia inte klarat studierna. Hennes starka känslor bedövar och plågar henne för mycket. Ofta leder det till att hon skadar sig. Ibland dricker hon kollosalt för mycket. Och skadar sig. Hon har fått böter nu också eftersom hon slog sönder en ruta i huset där hon bor en sen kväll när allt rann över. Grannarna är inte glada. Men kommunala musikskolan är glada. Caroline är nämligen en fantastisk klarinettist och den bästa läraren de har. Barnen älskar henne. Caroline har stor respekt för sin terapeut och för boendestödet. Men de finns ju inte de mörka nätterna. Då söker hon akut fem mil från där hon bor. Där känner hon att de inte tycker om sådana som hon, det hände till och med en gång att personalen sa till henne att gå därifrån. Då blev det bråk och skrik så när hon skulle gå var hon tvungen att stanna. De hade skrivit vårdintyg. På akutmottagningen är det ingen som ser hennes förmågor. Klarinetter vill de verkligen inte prata om.

Jag tror att Pia och Caroline skulle få sina liv att funka bättre om vården ställde om från varor till tjänster och från organisation till person. Då behöver vi organisera utifrån hur de och andra som behöver tjänsterna gör, tänker och tycker. Samla 20 personer som ofta söker akut och ibland ligger på sjukhus. Fråga dem hur de gör när de söker? Vart de ringer, vart de åker? Fråga hur det skulle vara, fråga hur de själva löser saker. Ta med medarbetarna, låt dem lyssna och ställa frågor, aldrig försvara sig eller argumentera emot. Försök tillsammans tänka ut nya lösningar. Fokusera på några konkreta förändringar som man kan göra. Blanda personal och patienter så att de tillsammans använder sin vilja, engagemang, erfarenhet och kompetens. Tyck inte att ett brukarråd med två patientorganisationer är tillräckligt. Ta in olika människor med färska erfarenheter av vården. Ingen behöver vara organiserad. Använd moderna metoder om tjänsteutveckling.

Och simsalabim! Nja. Så enkelt är det kanske inte. Det kommer ta tid. Men det är den här utvecklingen vi behöver. Idéerna som väcks måste mötas av engagemang på ledningsnivå. Nära chefer måste stödja utveckling och förändring. Högre chefer och politiker måste efterfråga det. Säkert gäller det hela psykiatrin. Och hela hälso- och sjukvården. Men jag skulle börja med akuta insatser och vård som ges dygnet runt. Där är behoven stora och mycket kan göras.

Anders Printz, tidigare psykiatrisamordnare