Mikaela Javinger

Anhörig

Då och då är det som om jag står på knä och någon – omständigheterna – står över mig med en hård trädgårdsspade, och denna någon – omständigheterna – måttar och tar sats och slår sedan med all sin kraft ett slag rakt mot mina stämband. Då mörknar min röst och blir någon annans, någon vars ljud jag inte känner igen. Bara då blir den så där mörk, ett rossel från någonstans inom mig som aldrig annars ljuder.
Det är när jag tänker på att så här ont kan inget göra. Och så gör det det i alla fall. Det är när jag inte kan sluta tänka på det. Jag blir nästan tokig. Spaden slår och slår.
Det är så ensamt.
Det är en tortyrcocktail av förvirrande känslor. Alla man kan ha. Samtidigt. De är av den starkaste intensitet som finns, av starkare intensitet än vad som ens finns. Alla värden på alla mätare slås ut för att det gör så ont, det finns inga siffror.

Anhörig.

Det är en ocean av smärta, man står nästan på randen till medvetslöshet, man drunknar i en evighet av plåga.
Anhörig till någon som lider.

Jag vet att det finns grupper. Men jag hittar dem inte. Jag hittar inte ”du är inte ensam”, inga anhörigcirklar, inga platser för det. Jag hittar ingen begriplighet som täcker det obegripliga.
Jag kan inte skriva om det, ingen vill tala om det, ingenstans finns plats och mod och ork eller vad som nu saknas, att lyssna. Jag vet att det finns, men jag hittar det inte. Och var hör smärtan hemma, vem hör ihop med vem, med vad, när allt är sammanflätat och på något sätt är vi ju alla del i det, hur kan vi placera det utom oss själva?
Smärtan har så många lager och det finns bara ett brustet skrik och däremellan försök att leva sitt liv med ofta radikal, fullständigt obegripligt svår, radikal acceptans. Det är som det är. Omständigheterna. Att det blev så här, är så här. Det är så. Vi alla som är berörda är ensamma. Vi kan inte nå varandra, inte hjälpa varandra, vi har alla varsin rand att stå vid. Vi delar. Ändå bär vi det ensamma. Jag finner mig i det, hittar min väg. Vissa dagar tänker jag mer på det, andra dagar tar jag ett djupt andetag och låter vardagen pågå.
Det är övermäktigt. Jag förstår inte hur vi orkar, vi orkar inte. Ändå gör man det, på något sätt. Jag önskar det fanns en plats, en röst som kunde trösta, en kraft som kunde ta emot. Bära det åt oss. Jag önskar hitta platsen för delandet av det.

VI fattar inte ett beslut en gång om hur vi ska förhålla oss till det, det fattas om och om igen. Hur ska jag orka idag? Vi bär det bara.
Anhörig.
Att vara anhörig, att höra an. Att lyssna, inåt, utåt, att tolka nyheter, att förhålla sig. Någon står vid samma brant för min skull som jag för någon annans.
Några är anhöriga till mig, jag är anhörig till några. Vi är som pusselbitar åt varandra. Att se de där pusselbitarna inte förmå sig till att andas ibland, och inte kunna andas åt dem. Det är nog det svåraste som finns. Jag vet att vi är många.
Vi kanske inte möts i de där cirklarna för jag har ännu ingen vana att finna dem, men jag vet att ni är där, jag hör er, vi delar men på avstånd.