Gästbloggen

Annesofie Blixt: Varför mår våra unga så dåligt?

En av fem unga mår dåligt idag. Hälften av dem söker inte stöd för det. Kan det vara ett kvitto på att vårt samhälle inte erbjuder den typ av stöd, som gör att unga söker sig dit?

Annsofie Blixt

Annsofie Blixt, generalsekreterare föreningen Tilia

Jag är Generalsekreterare för ideella organisationen Tilia. En förening som arbetar på ungas uppdrag för psykisk hälsa. För oss är ekvationen enkel. Vi lyssnar på vad de unga önskar och behöver, sedan organiserar vi vår stödverksamhet därefter.

Tiliachatten

Ett exempel är Tiliachatten, som är unik i sitt slag genom att vi även här lyssnat på ungdomar som lider av psykisk ohälsa. Vi har tagit hänsyn till hur de vill att stödet ska se ut för att trösklarna ska sänkas och att man över huvud taget ska våga ta steget och prata om hur man mår. Tillsammans har vi kommit fram till en lösning. Vi har gått förbi att ”bara vara en logga” och presenterar oss som finns tillgängliga för chattsamtal på vår hemsida. Vi har också valt att ha öppet varje kväll, året om. Inga undantag stora helger, som till exempel stundande jul- och nyårsafton. Statistiken ökar och vi har i dagsläget inte resurser att ta emot alla. Ett erkännande i sig. De som behöver stöd, som tidigare inte sökte det, gör det hos oss.

Ändå får vi ofta fundersamma frågor som:
– Att visa vilka som bemannar chatten, gör inte det att de unga fäster sig vid enbart en person?
Min fundering blir då; Vad är det vi är rädda för när en ungdom ger oss det finaste kvittot någonsin? Att du har vunnit deras förtroende. Att de återkommer till dig. Är det egentligen ett problem. Eller är det en förutsättning?

De ungdomar som vänder sig till Tilia har olika bakgrunder. Ofta vet man inte själv vart den psykiska ohälsan kommer ifrån. Som ungdom är man trött på att ständigt få höra ”Varför mår du dåligt?” från vuxna när det äntligen våga berätta om sitt mående. Upplevelsen av att aldrig få vara i sin känsla, utan ses som problem som ska lösas är vanlig.

Kallt samhälle

Eller så har man inte haft vuxna som är just vuxna omkring sig. Detta behöver inte enbart handla om till exempel våld eller övergrepp i hemmet, även om det är något vi alltid tar på stort allvar. Vad som förtjänar att tas på lika stort allvar, men inte görs idag är att få vila någonstans. Vila från ett samhälle som hela tiden ger nyheter i katastrofformat, som enbart pekar på ett ensidigt ideal. Ett samhälle som av många upplevs som hårt, kyligt och allt annat än tryggt. I avsaknaden på trygghet och kärlek i denna bemärkelse, väcks ofta en inre oro i form av självtvivel och brist på självkänsla. Brist på självkänsla som vi sett så många gånger leder till att man själv blir sin värsta mobbare. Att ständigt tänka negativa tankar om sig själv, innebär ett stort psykiskt lidande och går ut över många delar i livet.

Vi lever i ett samhälle som kan upplevas hårt och kallt. Men bra saker sker, vi glömmer bara att ge dessa saker ljus i till exempel media. Det finns olika kroppar, olika människotyper, olika bakgrund och etnicitet. Att ta vara på detta skulle gynna oss. Det måste vi hjälpas åt med. Att visa på trygghet, är upp till oss vuxna.

Men att ge det är långt ifrån att bli medberoende, för att ge ytterligare en aspekt på den så ofta förekommande frågan jag beskrev ovan. Det ingår att våga säga emot. Att våga visa på att vi som volontärer har rätt till integritet och gränser. Precis som alla andra. Att våga skilja på vad som är privat men ändå våga prata om livets alla nyanser. Med allt vad det innebär. För barn gör ju som bekant inte vad du säger. De gör som du gör. Har du respekt mot andra, men också dig själv, går detta i arv till vår yngre generation.

Jag tror vi alla kan känna igen oss i vilket hopp det ger att prata med någon som förstår. Detsamma gäller såklart våra ungdomar. Hittar de en person att ge sitt förtroende till är steget rätt lättare att våga lita på att vi är fler därute som vill och vågar ta emot det som pågår, oavsett vad. Den personen tilliten skapas hos har ofta, till skillnad från vad man tidigare mött visat på nyfikenhet och utforskat, vilket visar på omsorg och i sin tur skapar förtroende.

Jag tror nämligen att vi måste våga lyfta blicken när vi letar svar på vår tids kanske mest diskuterade fråga: varför mår våra unga så dåligt?

Hur benägna är vuxna idag att vara goda förebilder? Som i att visa, på riktigt visa på, att tid är värt mer än pengar. Att visa på att vara närvarande är mer viktigt än det senaste som hänt i telefonen. Att ta hand om sina egna känslor och inte spilla över dessa på våra barn som föds som blanka blad med alla förutsättningar i världen. Att ha tålamod att lyssna. Inte som i att ge råd eller åsikter om hur det var när man själv växte upp. För det har ju i ärlighetens namn ingenting med att göra hur det är att leva nu. Idag. 2016.

Att våga vara en banbrytande verksamhet i vår evidensfixerade del av världen är inte alltid lätt. Dock finns några saker forskade på. Att känna sig lyssnad på. Att inte känna sig ensam. DET bidrar till psykisk hälsa.
Vi på Tilia gör just detta. Varje kväll. 365 dagar om året. Vi gör det på ett sätt och på tider unga önskar och behöver. Jag tror att vi måste våga vara modigare. För det handlar om liv. Det handlar inte om framtiden, det handlar om att alla barn och unga också är värda ett nu.

Om regeringens fokus, som från och med 2016 gällande psykisk ohälsa vidgats från att begränsa sig till barn och personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik till att också omfatta förebyggande och främjande insatser och tidiga insatser generellt. Då måste vi våga satsa på verksamheter som Tilia och alla andra av våra fina kollegor i den ideella branschen. Samverkan är A och O. Men vi kan inte samverka över huvudet på våra unga, för då fördelar vi resurserna fel – ett otroligt slöseri.

Våga lyssna – ett ledord vi kan ta till oss på fler plan i samhället!

Annesofie Blixt
generalsekreterare föreningen Tilia

Läs mer om Tilia här