Sekretariatet

Är det problematiskt när statistiken brister?

Uppdrag Granskning kommer i dag med en uppföljningreportaget om den man som dog efter att ha fått blodproppar efter en bältesläggning så långvarig så att det nästan är obegripligt att det kan ske.

Nu visar det sig att den statistik som Socialstyrelsen har inte stämmer med de underrättelser som skickats in till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Det är tyvärr föga förvånande – jag har stött på det själv och när Barnombudsmannen granskade tvångsåtgärder mot barn hittade myndigheten fler tvångsåtgärder i journalerna för första halvåret än vad som rapporterades in på hela året.

Är det problematiskt? Ja. Och nja. Det beror på vad statistiken ska användas till. Statistik har inget egenvärde – den måste syfta till att skapa förändring.

Min utgångspunkt är att användningen av tvångsåtgärder behöver följas extremt noga av tillsynsmyndigheterna eftersom det både är en rättssäkerhetsfråga och en patientrisk. När det gäller rättssäkerheten menar jag att det är oförsvarligt att vi inte vet hur många medborgare som vid varje given tidpunkt får sina grundläggande fri- och rättigheter kränkta, och med vilket lagstöd. När det gäller patientsäkerhetsfrågan är det min bestämda uppfattning att varje tvångsåtgärd innebär en risk för vårdskada eftersom så många vittnar om den kränkning, vrede och skam de känt och för att det också finns visst stöd i forskningen. En annan tydlig patientrisk är att personer som utsätts för tvångsåtgärder inte sällan känner sig så kränkta eller skrämda att de inte vill söka hjälp nästa gång de behöver.

Av dessa skäl är det avgörande att tillsynsmyndigheterna noga följer utvecklingen, och att rätt uppgifter finns för att göra riskbedömningar när man planerar den riskbaserade tillsynen. Men kanske är det den haltande statistiken som gör att tvångsvård och tvångsåtgärder inte ens finns med bland IVO:s identifierade riskområden 2018 – 2020?

För haltar gör den. Socialstyrelsen pekar på fyra brister som sammantaget skapar en undermålig statistik; oförmåga att tolka vad som är en tvångsåtgärd, bristande journaldokumentation, den registrering som är underlag för inrapporteringen och sammanställningen av de rapporter som kommer in. Kort sagt – det finns stort utrymme för mänskliga faktorer i varje led.

Om vi ska ha någon nytta av statistiken behövs två enkla saker – den behöver vara korrekt och den behöver komma in i realtid. Att veta hur många tvångsåtgärder som vidtogs för ett och ett halvt år sedan hjälper föga annat än som historisk reflektion. Det måste vara en löpande grund för tillsynsmyndigheternas analys av risker i rättssäkerhetsperspektiv och patientsäkerhetsperspektiv. För att åstadkomma detta krävs att hela rapporteringen digitaliseras och att användningen av tvångsåtgärder rapporteras in till myndigheterna automatiskt för daglig eller åtminstone månatlig analys. Excel-blad och faxblanketter (!) måste förpassas dit de hör hemma, i det förgångna, och de problem som finns för digitalisering måste lösas.

Men det allra viktigaste är ändå i sammanhanget att användningen av tvångsåtgärder minskar. Och det är inte statistiken som är lösningen. Det är kunskap, kvalitet och insyn som kommer att driva utvecklingen mot en rättssäker, patientsäker vård även för dem som ibland behöver vårdas med tvång.

Kerstin Evelius

Läs mer: Tvångsåtgärdsutredningen