Gästbloggen

Att härbärgera ångest

För att vara behandlare inom psykiatrin krävs medkänsla och inlevelseförmåga. Behandlaren måste vara genuint intresserad av människor och intresserad av att lyssna på vad det är som tynger och bekymrar dem. Behandlaren behöver ha en nyfiken och förutsättningslös inställning och vara helt öppen för vad patienten har att berätta. Behandlaren måste vara inkännande och beröras av det som patienten förmedlar. Behandlaren måste vara empatisk.

Sven Román, överläkare, specialist i barn och ungdomspsykiatri

Sven Román, överläkare, specialist i barn och ungdomspsykiatri

Vad händer då med den inkännande behandlare som får veta att Lisa 13 år nästan dagligen rispar sig med rakblad för att dämpa sin ångest, eller att Erik 14 år blir mobbad och konstant har tankar om att inte vilja leva, eller att Anna 7 år inte kan sitta stilla i skolbänken och pratar rakt ut och ständigt råkar i konflikt med jämnåriga och vuxna, eller att Peter 17 år pratar oavbrutet och osammanhängande om att han ska rädda världen och får budskap från TV och radio och anser att han blivit bortbytt på BB och är son till två popstjärnor, eller att Jenny 16 år för tredje gången försökt ta sitt liv genom att svälja en överdos av tabletter? Utöver detta får den inkännande behandlaren ta del av föräldrars och anhörigas reaktioner på vad dessa barn och ungdomar känner och varit med om. Vad händer med den inkännande behandlaren?

Behandlaren känner av den oro och den ångest som patient och anhöriga har. Behandlaren känner av detta långt in på den bara och nakna huden.

Vad gör då behandlaren med sina känslor? Detta är den springande punkten. Här skiljs den kloka behandlaren ut från den mindre kloka.

Den kloka behandlaren noterar sina känslor och förstår att de kommer av att hen fått ta del av den ångest och oro som finns hos patient och anhöriga och i systemet, och försöker lugnt och sansat reda ut vad det är för problem som patienten och eventuellt de andra i familjesystemet har. Den kloka behandlaren diskuterar, vid minsta osäkerhet om vad det kan röra sig om eller hur det ska handläggas, med en kollega. Den kloka behandlaren kan härbärgera den överförda ångesten och måste inte omedelbart agera.

Den mindre kloka behandlaren kan inte hantera de känslor som väcks av att ha tagit del av patientens och de anhörigas mående. Den mindre kloka behandlaren får egen ångest, och kan inte skilja på den och de andras ångest. Den mindre kloka behandlaren agerar. Hen tror sig hjälpa patienten, men behandlar bara sin egen ångest.

Behandlarens problem med att härbärgera patientens och omgivningens ångest kan få svåra följder. Den kan leda till överdiagnostik av allvarliga tillstånd, övermedicinering av tunga psykofarmaka och överanvändning av tvångsåtgärder. Låt mig ta ett exempel. En överläkare vid en BUP-klinik i mellansverige berättade att han vid ett tillfälle, då han var bakjour i hemmet, blev uppringd sent en kväll. På akutmottagningen fanns en 15-åring med svår autism och en begåvningsnivå som en 3-åring. När hen inte förstod vad som hände kunde hen bli utagerande, och då tonåringen hade en ganska stor kroppshydda kunde omgivningen uppleva detta som hotfullt. Underläkaren som ringde ville att patienten skulle placeras på en avdelning utan medpatienter och där det fanns möjlighet till bältesläggning om hen blev utagerande.

Överläkaren förklarade att han inte vill avskilja eller bälteslägga en autistisk person, och att det är helt uteslutet om hen mentalt bara är tre år. Han talade om att alla personer med autistisk problematik behöver ett lågaffektivt och konkret bemötande, och att det i detta fall krävs ett lika konkret och rakt bemötande som man har mot treåriga barn, eftersom patienten mentalt var så gammal. Han visste att det fanns några i personalgruppen i detta arbetspass, bland annat en skötare, som hade denna förmåga till lågaffektivt och konkret bemötande.

Personalen följde överläkarens råd. Kvällen och natten förlöpte lugnt.

Några dagar senare kände personalen oro igen. Då var det en annan bakjour. Situationen var precis densamma, men denna överläkare övermannades av ångest. Läkaren blev rädd för att 15-åringen skulle skada personal eller någon medpatient. Läkaren bestämde att hen skulle medicineras med tung neuroleptika och avskiljas på den speciella avdelningen i källaren där det inte fanns medpatienter.

Patienten förstod ingenting av vad som hände. Bara efter någon timme på den nya avdelningen, där inte anhöriga fick närvara, blev hen orolig. Som vilken treåring som helst i en liknande situation började hen skrika. Snart började hen sparka ganska vilt omkring sig. Några minuter senare brottades hen resolut ner av flera kraftiga manliga behandlare. Barnet lyftes till en bältessäng, och spändes fast.

Så här kan det alltså gå till inom psykiatrin. Idag. I Sverige.

Sven Román, överläkare, specialist i barn och ungdomspsykiatri.

Sven Román arbetar på Bup Mora. Han har skrivit en artikel i Läkartidningen om att flickor och unga kvinnor betydligt oftare utsätts för bältesläggningar än pojkar och unga män, läs den här