Mikaela Javinger

Att överleva

Jag visar en sida utåt, ett ”yrkesjag”, även om jag är personlig och strävar efter att etablera äkta kontakt och genuina möten i alla jobbsammanhang. Även i personliga berättelser finns det sidor hos en som man inte visar för andra, saker man bara talar om med vissa.
Jag ser det som en del i mitt uppdrag att påtala brister och belysa problem men jag tycker också det är viktigt att diskutera möjliga lösningar, komma med förslag på andra förhållningssätt och att ibland bara lyssna. Det är skillnad på att föreläsa för vårdgivare som vill förbättra sitt arbetssätt och att möta enskilda människor i kris som vill ha medmänskligt stöd eller bara prata. Om jag möter människor som i sina yrken har makt agerar jag på ett annat sätt än i det enskilda mötet med människor som på olika sätt har ett underläge i vården.

Ibland tror jag att jag uppfattas som stark och trygg, att man hör att det har varit svårt, outhärdligt för mig i perioder men att det är bra nu. Det stämmer. Delvis. Det är vad jag vill förmedla, detta att det går. Det går att få det bättre. Men det finns mer.

Självmord, suicidtankar och suicidprevention (jag och många andra är ambivalenta angående ordval så jag blandar) är ett ämne som berör mig mycket. Vad jag inte brukar berätta är varför. Idag tänker jag göra ett undantag.
Jag är nämligen förvirrad över det glapp jag upplever i det offentliga samtalet om självmord och i det jag ser runt mig.
Det finns ett glapp mellan före och efter. Det finns ett mellanrum mellan politik, forskning, att bygga bort risker och att förebygga på samhällsnivå, och människorna det forskas om. I det fläckvisa och vilsna och viktiga sökandet efter förebyggande åtgärder och värdefull forskning finns det frågor vi inte ställer.
Vi tar bort gasspisar ur köken, vi bygger stängsel vid broar. Det fungerar. Vi startar telefonlinjer och föreningar. Det hjälper, hjälper oerhört mycket, hjälper många. Hjälper mig. Vi talar om det. Vi krossar tabun. Det hjälper också.

Och så finns det något mer. De som är borta kan vi inte längre fråga varför. Det finns anhöriga som inte märkte några tecken och som sedan står med den förtvivlade förlusten och försöker finna svar men hittar inga -varför, kunde jag gjort något, vad skulle jag gjort? Och så finns det andra som kanske märkte, och som krigade som djur för sin kära men förlorade kampen.

I statistiken finns två staplar: en är hög. Den symboliserar de som gör ett självmordsförsök och överlever och är glada för det och aldrig mer gör om det. Den andra stapeln är låg, men den finns där. Den symboliserar de som gör upprepade självmordsförsök och till slut dör. Mellan staplarna finns ett glapp där vi har chans att kila in ett varför och få svar. Det finns berättelser mellan staplarna. Det glömmer vi ibland. Glappet mellan det som är för sent nu och det som inte är det. Ett tomrum mellan politiskt initierade förebygganden och den mänskliga förtvivlan som några känner: ”för just mig är det nog omöjligt att leva. Jag vill bygga stängsel, det hjälper andra att inte hoppa. Men just jag är nog inte möjlig att rädda.”
Vi bör nog titta på det tomrummet för att försöka förstå och fylla det. Det är självmordsprevention.

Jag brukar inte berätta att jag är en del i glappet, är en del i tomrummet. När jag föreläser om suicid känner jag förväntningen på mig att förmedla att striden är över och vunnen över för min del, för jag står ju här. Jag har fått verktyg, faran är över. Jag känner ett ansvar att skapa hopp och tillit.

Jag tror ovillkorligen på livet och på att hjälpa varenda en som tvivlar. Jag gör allt som står i min makt för att försvara och strida för livet för egen del och för andras. Det har varit så nära så många gånger. Jag har velat dit, och inte velat, men i alla lägen där jag möter någon som står vid kanten vill jag hålla dem fast så de inte ska ramla, kasta sig, hoppa eller snubbla över den. Jag vet att jag hjälpt andra, så som andra har hjälpt mig. Ändå, och detta talar jag sällan om, tillhör jag inte den där höga stapeln.

Jag har levt med självmordstankar sen jag var elva eller tolv år. Jag har arbetat in spår i min hjärna så att det nästan går av sig själv ibland. Jag har verktyg nu, jag kommer inte att dö. Tankarna är inte farliga längre, de leder inte till impulser, inte till agerande. Jag har ett språk för att be om hjälp. Jag biter mig fast med alla medel när jag behöver.

Ibland är tanken på er som jag möter och talar med självmordsprevention ett av mina immunförsvar.
Jag kan inte svika allt det jag brunnit för och alla jag mött och pläderat öppenhet, befrielse från skam, nödvändigheten i att hjälpa varandra. Jag kan inte svika dem jag ringt 112 åt när de varit i fara. Förutom de metoder jag har för att rädda mig själv från döden och mina anhöriga från förtvivlan, är skammen faktiskt ett hjälpmedel för just mig.
Det vore helt enkelt jävligt pinsamt att gå den vägen, efter att ha pekat ut den andra så kraftfullt och med sådan tvärsäkerhet. Det vore som ett hån mot allt det jag håller högt och vill förmedla: att man får vara sårbar. Att man får be om hjälp. Att det kommer att bli bättre. Att man är värdefull, var och en av oss, ovillkorligen och alltid. Att man måste överleva. Jag kan inte svika min mest innerliga önskan.

Men jag är del av glappet mellan staplarna, jag är de vita tomma pixlarna mellan det som mäts. Du kan fortfarande fråga varför jag ibland inte orkar leva, men ändå lever, för jag är här.
Vi, de vita pixlarna, vi är fortfarande här. Vi vet varför. Jag talar sällan om det för jag får inte frågan. Det är förbjudet att tala om, verkar det som. Antingen är man död, eller så är man i akut fara, eller så är man hel igen och kan inte förstå hur man någonsin kunde känna sån förtvivlan att självmord tycktes vara den enda lösningen.
Jag får inte frågan men jag lyfter den inte heller själv. Av skam? Av rädsla att inte verka trovärdig i mitt arbete för livet och hoppet? För att jag tror det skrämmer? Kanske alltihop.

Men vi mellan staplarna har något viktigt att förmedla. Jag tror inte vi kan säga ”vi måste prata om det”, och bara mena de som redan är försvunna eller de som aldrig mer kommer komma i närheten av kanten. Vi som tvivlar på att vi ska orka ibland, men ändå verkar göra det, det kanske är vi som ska försöka våga berätta? Vi som har automatiska inkörda spår i hjärnan för att vi så ofta tänkt på självmord behöver lägga ny asfalt så vi inte råkar sladda. Tankarna kan nästan upplevas som en tröst, en vän man haft så länge man kan minnas, men ändå måste förhålla sig till med stor respekt och varsamhet.

Jag hoppas leva till gammal ålder och tror att jag kommer göra det, men självmordstankar har jag, ofta. Det går att leva ändå. Det är okej att tvivla. Bara du överlever.

Mikaela Javinger