Kerstin Evelius

Barnkonventionen blir lag – ska vi då börja följa den?

Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling 1989 och Sverige hade en framträdande roll vid arbetet med konventionen och var ett av de första länderna att ratificera den. I dag röstar riksdagen om ett förslag att inkorporera barnkonventionen i svensk lag. Det tycker jag vore bra, för då kanske Sverige skulle börja fullfölja de åtaganden vi gjorde när vi ratificerade den för 28 år sedan.

En bärande princip i FN:s barnkonvention är att varje barn har rätt att uttrycka sin åsikt och höras i alla frågor som rör barnet och att barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad. Barn gäller i sammanhanget såväl enskilda barn som barn som kollektiv. I mitt arbete som nationell samordnare har det varit en viktig princip att tala med barn i alla frågor som berör dem, inte så mycket för att det deklareras så i barnkonventionen utan för att det ökar kvaliteten på de förslag jag lägger. Jag tror inte att jag som medelålders kan sätta mig in i det system som unga lever i nu utan att tillfråga dem om hur det systemet ser ut och upplevs. Jag tror inte heller att mina förslag på lösningar, som skapats i en pre-digital era med andra utmaningar och analyser, är särskilt användbara – som en ung person konstaterade är mina lösningar redan 40 år gamla, och de kan i bästa fall lösa de problem som jag hade men de är inte med nödvändighet desamma som de unga ställs inför i dag.

Att faktiskt följa barnkonventionen och lyssna på barn och unga OCH tillmäta deras åsikter faktisk betydelse ställer stora krav på att vuxna, vi som är vuxna i dag, betraktar fenomenet delaktighet på ett nytt sätt. Det rådande paradigmet är att utsatta grupper ska samla sig, utse företrädare och sätta sig vid förhandlingsbordet med de som bestämmer. Med våra barn och unga är det tämligen poänglöst. För det första är min upplevelse att de inte köper grundprincipen, att de skulle vara en utsatt grupp. Barn och unga i dag vill inte pressas in i en roll, de har ett analytiskt tänkande där de kan reflektera på ett helt annat sätt över sin situation och har svårt för att anta en kollektiv identitet. Dessutom är de inte särskilt benägna att organisera sig i föreningar med kassörer och ordföranden och mötesprotokoll och därför är det få som besvarar våra rop på representanter. Det tror jag i och för sig är väldigt bra, eftersom vår inbjudan inte sällan är en inbjudan till en förhandling där unga som grupp kan få föra fram en eller två frågor som vi kanske lyssnar till om det ligger i linje med våra egna tankar.

Jag tror att framtiden inte tillhör förhandlingar med representanter, eller förväntningar på att unga ska bete sig som ett kollektiv. Jag tror att framtiden kräver av oss vuxna att vi övergår till samproduktion. Vi behöver tillsammans skapa framtiden med en förståelse för barn och ungas verklighet – som vi bara kan få från dem – och där vårt bidrag är att komma med lösningar som fungerar professionellt och organisatoriskt. Att trycka in barn och unga i en dialog som var funktionell för min generation – och inte minst min föräldrageneration – är motsatsen till att bejaka utveckling, framsteg och nya lösningar.

Men det allra viktigaste är att vi inte bara låter barn komma till tals i frågor som berör dem utan att vi även lyssnar på dem och tillmäter deras åsikter respekt Det är därför med stigande fascination som jag tar del av de synpunkter som remissinstanserna har lämnat på de förslag som vi lade fram i början av året om att minska tvångsåtgärder mot barn i den psykiatriska tvångsvården – förslag som i sin helhet är framtagna tillsammans med unga med egen erfarenhet av tvångsvård. Remissinstanserna är i princip positiva till de flesta av förslagen men inte till de förslag som innebär att de själva måste förändras. Budskapet till unga blir således – det är jättebra att du tycker till men inte om det betyder att något måste förändras. Exempelvis möter förslaget om en frekvent insyn i den psykiatriska slutenvården – ett förslag som de unga lyft fram som särskilt betydelsefullt för att öka rättssäkerheten och minska antalet tvångsåtgärder – argument som det inte är möjligt att genomföra för att det blir för komplicerat för vårdgivaren. Och när vi kommit så här långt är det inte svårt att tänka sig att ungdomarnas röster drunknar i det vi kallar tunga remissinstanser. Dit räknas inte de unga.

I dag blir barnkonventionen lag, och det får inte innebära ytterligare 28 år av låtsaslyssnande, på vuxnas villkor. Vi har en ny generation av barn och unga, och varje ny generation har nya erfarenheter, analyser och förväntningar. De måste få höras och bli lyssnade på i sin egen rätt, inte som en symbolhandling utan därför att det är det bästa för att skapa de förutsättningar som behövs just nu. Jag tänker på Kajsa i en panel vi höll i, som fick uppmaningen av en politiker att kliva upp på barrikaderna och kräva sin rätt. Hennes svar var så befriande, och så talande för den generation som står på tur att skapa framtiden ”Varför det? Vi står ju här och pratar nu?”. Det är tillsammans med henne och hennes generationskamrater som vi tillsammans kan samproducera ett samhälle som möter deras behov. Och jag hoppas att tiden där barn och unga ska synas men inte höras äntligen får ett slut, inte bara i fluffiga doktriner utan även i den faktiska verkligheten.

Kerstin Evelius