Mikaela Javinger

Bedömning av bedömarens psykiska status

I höstas deltog jag i ett panelsamtal på en konferens. Det var ett bra samtal med intressanta samtalspartners. En av dem som deltog var psykiater och jag har tänkt mycket på en sak han sa.

Han sa ”mitt jobb är att bedöma människan jag har framför mig, hur hen mår och vad hen behöver”. Genast tänkte jag ”det gör jag också”.

En första psykiatrisk bedömning av en patient innefattar bland annat ”psykisk status”, där man ser till följande:

Vakenhet
Orienteringsgrad (x4: tid, plats, person, situation)
Patientens yttre
Formell kontakt
Emotionell kontakt
Blickkontakt
Mimik
Grundstämning
Psykomotorik
Ångestnivå
Tal
Psykotiska symtom
Suicidalitet (neker eller bejakar på ett trovärdigt eller annat sätt)
Sjukdomskänsla, sjukdomsinsikt

Se här för ytterligare beskrivning

Ibland när jag läst mina journaler har jag tänkt att det som står om mig under de punkterna varit väldigt olika från gång till gång beroende på vem jag haft mittemot mig, även om jag sökt för samma problem och mått ungefär likadant alla gånger.

Hos personen jag möter när jag söker vård brukar jag göra en första bedömning, som bland annat innefattar följande observationer: Läkarens (sjuksköterskans, skötarens) vakenhet, orienteringsgrad, hens yttre, formell och emotionell kontakt, blickkontakt, mimik, grundstämning etc…

Jag har inget anteckningsblock men registrerar – mer eller mindre medvetet – om personen verkar vaken, förstå vad den gör där, förstå vad jag gör där, om hen rör sig stressat eller lugnt, om hen söker blickkontakt eller tittar ner i blocket eller på klockan. Jag registrerar om hen är kyligt formell eller varm och empatisk, om hen verkar vara i affekt och snäsig eller är trygg och förklarar begrepp och kollar av om hen uppfattat det jag sa korrekt. Jag uppfattar om det är en auktoritär eller lyhörd person, jag kan bli rädd eller avslappnad, jag känner om personen är respektfullt utforskande eller på förhand bestämt sig för vem jag är.

Under tiden vi alltså registrerar och utvärderar ungefär samma parametrar hos varandra drar vi båda slutsatser som påverkar oss, ibland väl grundade och korrekta, ibland helt åt skogen.

Jag kanske tror att läkaren är farlig för att hen kommer in i rummet och står bredbent med armarna i kors utan att möta min blick. Eller att hen är beredd på och villig att låta vårt samtal ta en stund, när hen kanske bara är svintrött och slår sig ner på en stol för att fötterna värker. Om det kommer in två – tre kandidater som frågar om de får lov att vara där och respekterar mitt svar, kan jag tänka att det är helt okej och att det på sikt kommer hjälpa dem att bli bättre läkare för att de fått förståelse utöver det de kan läsa sig till.

Men om de inte frågar om det är okej att lyssna på läkarsamtalet, om de står som stenstoder och antecknar utan att hälsa, om de förutsätter att jag bara är ett objekt som kan beskådas och efteråt diskuteras, då kan jag känna mig som ett freak som ska betittas och göras lustig över. Och då får jag högre ångest än jag hade när de kom in i rummet., vilket alltså blir en bedömning av min psykiska status.

Vad som inte står under punkten psykisk status är detta: patientens = människans förmåga till formell och emotionell och all annan slags kontakt beror på hur hen bemöts.

Vilja och förmåga till ögonkontakt, ens tal och kroppsspråk kan ta sig olika uttryck beroende på om läkaren skriver ett vårdintyg utan att förklara varför, eller om man upplever en föreslagen inläggning som ett erbjudande om stöd och  trygghet.

Den emotionella kontakten beskrivs olika av de som för anteckningen: den som haft ett bra samtal med en närstående mår annorlunda än den som inte kan meddela sina anhöriga var hen befinner sig, för att ingen på avdelningen tagit sig tid att leta upp en sladd på expeditionen för att ladda hens telefon.

Den som skurit sig och möts av en suck och kommentaren att det gott kan sys utan bedövning kommer att ha en annorlunda mimik än den som inte beläggs med skuld för sitt lidande.

Det är som det är, jag tycker bara det är en sak som kanske kunde tilläggas under rubriken psykisk status. Kommunikation är inte enväga, och hur man uppfattar varandra påverkar bådas beteende. Kanske dubbel journalföring vore en idé? Sen kan man ha gemensamma träffar där man gissar vem som är personal och vem som är patient :).