Kerstin Evelius

Den blinda rättvisan

Elin* är tonåring. Hon har svåra sömnstörningar, suicidtankar, nedstämdhet och ångest. Läkaren bedömer att det finns allvarlig risk för hennes psykiska hälsa och ytterst hennes liv om hon inte kan få en korrekt utredning och behandling för sin sjukdom.
Utredning när det gäller psykiska sjukdomstillstånd är inte alltid alldeles enkel, så för att få till en gedigen utredning och utreda bästa möjliga behandlingsalternativ behövs återkommande halvdagsbesök med behandlingsuppföljningar och utredningsåtgärder, vid ytterligare minst en handfull tillfällen under våren, och eftersom Elin inte är vuxen kommer Elins mamma att behöva vara med vid besöken. Elin är just nu inlagd på BUP:s heldygnsvård.

Kerstin Evelius

Psykiatrisamordnaren: Kerstin Evelius . Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

Elin är dock inte suicidnära, enligt vårt rättssystem, åtminstone kanske inte just de dagar de nödvändiga utredningarna ska ske. Inte heller har hon ett självskadebeteende eller ätstörningar. Och av det skälet kan inte Elins mamma få tillfällig föräldrapenning.

Ovanstående kommer från en dom i Kammarrätten i Jönköping. Juristerna är överens, och jag vill understryka att jag inte ifrågasätter dem, de dömer enligt gällande lagstiftning. Men jag kan inte låta bli att fundera lite på hur Elin och hennes mamma har det. Elin mår inte bra, inte alls bra om du frågar mig. Hon har inte fyllt 18, och sannolikt behöver hon ha någon med sig under de utredningar som görs och de behandlingsalternativ som prövas för att hjälpa henne. Om inte annat för att det förmodligen ställer stora krav både på att ge och ta emot information som är väldigt viktigt i det här skedet. Elins mamma behöver alltså vara borta från jobbet. Jag hoppas innerligt att hon har en arbetsplats som är förstående. Och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att det inte ställer till så stora problem för henne att hon inte kan få ersättning för denna handfull halvdagar, som hon nog mer än allt annat vill kunna vara med på för sin dotters skull.

Och jag kan inte sluta tänka på hur personer med psykisk ohälsa blir så svårhanterliga i det försäkringssystem vi har. I domskälen hänvisas till proposition 2005/2006:159, där det står att ”Ett annat exempel på en grupp barn som behöver ett utökat stöd av sina föräldrar är de med behov av psykiatrisk behandling vid ätstörningar eller självskadebeteende.” Punkt. Därmed stängs dörren mot andra tillstånd, som inte var så kända eller uppmärksammade 2005 som exempelvis svår ångest, depression och neuropsykiatriska tillstånd.

I samma proposition exemplifieras också med barn som har en fysisk sjukdom, där förståelsen för komplexiteten i tillståndet uppenbart är större ”Behandlingen av dessa barn kan vara intensiv och påfrestande […]. Barnets behov, såväl fysiskt som psykiskt, av föräldrarnas omhändertagande är mycket stort. Behandlingen behöver inte vara lika intensiv hela tiden och symptomen kan variera, men behovet av att ha tillgång till en närstående kan ändå vara av avgörande betydelse under behandlingsperioden.” Detta vittnar om att det ändå fanns en förståelse av behov hos barn som drabbats av en svår sjukdom.

Elin är inte självmordsbenägen just dessa halvdagar, inte heller framkommer att hon skadar sig, så det finns ingen ersättning att få. Men det kanske är just denna utredning och de behandlingsåtgärder som prövas som är det som gör att hon inte är det. Att hoppet och försöken finns kvar. Och kanske har även hon behovet av att ha tillgång till en närstående under hela behandlingsperioden.

Det är hög tid att implementera den kunskap vi har om psykisk ohälsa i våra trygghetssystem. Psykisk ohälsa ska inte bedömas på annat sätt än fysisk, vare sig mer eller mindre generöst, men vi vet mer nu om den cykliska karaktären, att diagnosen inte alltid är särskilt talande för hur funktionsnedsättningen ser ut och att rehabilitering måste anpassas till hur behoven ser ut i varje enskilt fall. Om detta kräver att vi uppdaterar propositioner och annat så får vi väl göra det. Alldeles särskilt angeläget blir detta när det gäller barn, som drabbas av psykisk ohälsa mer nu än tidigare. Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras. Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling. Så står det i Barnkonventionen och detta måste också gälla för barn med psykisk ohälsa.

Kerstin Evelius

(*Elin heter egentligen något annat)