Kerstin Evelius

”Det är inte svårt, bara jobbigt”

Från och med 2016 har regeringens fokus när det gäller psykisk ohälsa vidgats från att begränsa sig till barn och personer med omfattande eller komplicerad psykiatrisk problematik till att också omfatta förebyggande och främjande insatser och tidiga insatser generellt. Dessutom lyfts utsatta grupper särskilt, liksom delaktighet och rättigheter . Denna vidgade syn är vanlig i andra länder och egentligen är det ett sätt att se hela panoramat kring psykisk hälsa och ohälsa och inkludera en folkhälsopolitisk analys. Kritiken mot det vidgade synsättet är att ett grepp som är så här brett riskerar att bli så stort att det blir till intet förpliktigande och konturlöst.

Jag har full förståelse för kritiken. Men min uppfattning är att det är helt nödvändigt att orka ta ett grepp om hela den utmaning som psykisk ohälsa innebär och skälet till detta är suicidprevention.

Varje år tar i storleksordningen 1 500 personer sitt liv i Sverige. Siffrorna har minskat stadigt de senaste åren, men inte tillräckligt snabbt. Självmordsfrågan kommer inte lösas inom hälso- och sjukvården. En del av lösningen finns där men vi måste se att om vi verkligen vill ha en nollvision mot självmord krävs mer än en bra psykiatri. Det finns en missuppfattning om att självmord inte går att förebygga som till del kan förklaras av ett ensidigt individperspektiv, ett perspektiv som inte inkluderar samhällets roll i processen.

Regeringen beslutade 2008 om en ny strategi för att motverka självmord, efter att Socialstyrelsen och dåvarande Folkhälsoinstitutet lämnat förslag på strategier och åtgärder. Nio övergripande åtgärdsområden antogs som utgick dels från ett befolkningsperspektiv, dels från ett individperspektiv. Bland annat anges att samhället ska främja goda livschanser för mindre gynnade grupper, minska alkoholkonsumtionen i befolkningen och i högriskgrupper för suicid och att minska tillgängligheten till medel och metoder för suicid. Inget av detta är hälso- och sjukvårdens uppdrag, och åtgärderna tar sikte på större grupper, tidigare i processen. NASP, som är ett expertorgan för suicidprevention på KI, har också listat frisk- och riskfaktorer som även tar sikte på både individfaktorer, sociala faktorer och samhällsfaktorer. Låg självkänsla och drog- och alkoholmissbruk är riskfaktorer på individnivå men mobbning och svårigheter att få ett arbete är andra riskfaktorer.

Det är på många sätt lättare att plocka ut avgränsade grupper eller enskilda problem och jobba med dem, chansen att lyckas ökar förstås och framförallt är det lätt att peka på framgångar. För mig som samordnare skulle det vara betydligt lättare att bara jobba med Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten, de är duktiga, intresserade av frågorna sedan länge och bra samarbetspartners. Att få upp andra myndigheter på banan, som traditionellt inte jobbat med ett psykisk hälsa-perspektiv är såklart en större utmaning.

Men om vi verkligen vill göra skillnad krävs att vi kavlar upp ärmarna och får med oss alla som är berörda att bidra med sin del av lösningen. Det är som jag och min kollega på SKL Ing-Marie Wieselgren brukar säga – det är inte svårt, bara jobbigt.

Kerstin Evelius