Kerstin Evelius

Elevhälsan – mädchen für alles?

Nästan alltid när jag är ute och pratar om barn och ungas psykiska hälsa och ohälsa kommer elevhälsan upp. Inte sällan som ett problem. Men beroende på vem man pratar med beskrivs problemen helt olika.

En del är frustrerade över elevhälsans oförmåga att jobba med att stärka hälsan, förebygga och främja arbetsmiljön på skolorna. Andra – de flesta – tycker att det är alldeles på tok för lite kuratorer och psykologer för att möta barnens behov. Ytterligare andra tycker att elevhälsan borde bli bättre på att göra utredningar av enskilda barn. Sedan finns det de som är kritiska till att elevhälsan i allmänhet inte anställer viktiga kompetenser som arbetsterapeuter, som skulle kunna göra underverk med sin kunskap om hjälpmedel och funktionsnedsättningar.

Skälet till denna frustration är att skollagen, som styr verksamheten, har två motstående inriktningar som båda ryms i paragraf 25;
1. Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande.
2. För medicinska, psykologiska och psykosociala insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator.

Alltså – för att arbeta förebyggande och hälsofrämjande anställs i huvudsak legitimerade hälso- och sjukvårdsprofessioner.

När vi träffade Svenska Skolkuratorers förening beskrev de det på ett målande sätt vad som egentligen händer i verkligheten. Ett barn som inte mår bra kommer till kuratorn. Hen inser att barnet behöver någon typ av stödjande insatser. Men hen vet att det är två års väntetid till barn- och ungdomspsykiatrin, och primärvården anser sig inte ha kompetensen. Barnet kan ju inte vänta, så de graviterar mot ett av de områden de är utbildade i – samtalsstöd. Och det är fullt förståeligt och i sammanhanget helt naturligt, men då uppstår ju frågan – när ska hen hinna med det förebyggande och främjande arbetet? En försiktig uppskattning som gjorts i olika sammanhang är att vart femte barn kommer att behöva någon typ av stödjande eller vårdande insats under sin skoltid. Det är inte elevhälsan dimensionerad för – emedan den ju ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Så, om vi för en stund tar det oroliga, stressade eller ledsna barnets perspektiv, så finns det två alternativa hjälpande aktörer, elevhälsan (som har ett annat uppdrag) eller högspecialiserad psykiatrisk vård (som också har ett annat uppdrag).

Vilken är då lösningen? Jag tror inte på att lappa och laga ur ett verksamhetsperspektiv. Vi har försökt med det, Socialstyrelsen och Skolverket har tillsammans förtjänstfullt rett ut ungefär vem som ska göra vad, ur ett teoretiskt perspektiv. Men i verkligenheten saknas många gånger en fungerande primärvård för barn, och inte sällan slåss elevhälsan, primärvården och BUP om samma psykologer på orten. Dessutom ges en inte blygsam del av insatserna (ungefär en av fyra) i det vi kallar första linjen av socialtjänsten. Att fila lite till på någon slags samverkan mellan dessa aktörer som redan sliter för att klara sitt illa utformade uppdrag, det tror jag inte tar oss framåt. Istället tror jag att vi behöver ta ett helt nytt grepp, tänka om helt och hållet, för att ha en möjlighet att på ett resurseffektivt sätt möta barnens behov utan att vi inte sliter ut lärare, elevhälsopersonal och BUP-personal i varsitt stuprör. För både barnen och personalen måste vi vara rädda om.

Vår referensgrupp för barn och unga enades om ett förslag där barn- och ungdomshälsovården är en samlad organisation. Jag håller med dem. Och det är möjligt. I Skottland har man i praktiken satt samman pedagogisk, medicinsk och social kompetens i en samlad organisation som samlat möter barnens skiftande behov, utan byråkrati och evinnerliga möten och planer. Om något barn behöver högspecialiserad vård, finns den i det vanliga sjukvårdssystemet. Men alla de samlade behoven hos barn med sociala problem, milda eller måttliga psykiska problem eller kognitiva funktionsnedsättningar möts av den eller de bäst lämpade i teamet, i den miljö de finns – i förskolan och skolan. Tillsammans. Jag inser att en sådan omdaning inte är det lättaste med den organisering vi har, och med de regelverk vi har. Men vi har ändrat på organisering och regelverk förr, det är inte svårt det är bara jobbigt.

Om vi ska ha ett barnperspektiv måste analysen och åtgärderna utgå från barnets perspektiv.
Inte från verksamhetens.

Kerstin Evelius