Gästbloggen

Jiang Millington: En hoppfull utredning om skolfrånvaro

Den 9 januari mottog utbildningsminister Gustav Fridolin regeringens utredning om problematisk skolfrånvaro. Jag var på pressträffen, full av förväntningar, efter att ha fått delta i utredningens arbete via föräldranätverket Barn i Behov i en av remissgrupperna.

Jiang Millington

Jiang Millington

Det är en mycket bra utredning. Gedigen i sitt arbete att kartlägga förhållanden, ge exempel på goda arbeten och ge förslag på förbättringar. Mottagandet i föräldranätverket blev dock blandat. För lite, för mesigt, för lite fokus på den stora gruppen elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. För stor tilltro till att skolorna självmant börjar göra rätt och risk för att ännu större fokus läggs på att det är elevers och vårdnadshavares ansvar att se till att barnet inte uteblir från undervisningen. Det är några exempel på den kritik som förts fram.

Och visst förstår jag frustrationen. Visst känner jag också tvivlen över att det här ska leda till någon förbättring. Det finns mycket i en funkisförälders liv som inte går att stå ut med. Skulle jag titta på alla orättvisor som mina barn utsatts för och börja tänka på var de hade kunnat vara om de fått sina rättigheter tillgodosedda skulle jag bli så bitter att jag skulle bli helt handlingsförlamad. Jag skulle gå under i min egen sorg. Livet är så fruktansvärt orättvist mot dem.

Det är många som säger till mig att de inte förstår hur jag orkar. Att jag är stark. Ingen är svagare och tröttare än jag! Men jag har inget annat val för ingen annan tar striden för mina barns framtid. Så jag försöker kanalisera min frustration på att skapa förändring för alla familjer som har barn med osynliga funktionsnedsättningar. Varje litet framsteg är för mig en sporre att orka fortsätta. Nej, den här utredningen kommer inte att innebära att mina barn kommer att få en framtid den heller. Men jag vill tro att det jobb som föräldranätverket Barn i Behov utför gör skillnad. Att lagändringar faktiskt betyder något även om det tar år för dem att bli riktigt applicerbara. Kanske betyder det ingenting. Det vet jag inte. Men jag står inte ut med tanken på att ingenting vi gör spelar någon roll.

För bara några år sedan var det rätt tyst om barnen med NPF. Idag är vi i allra högsta grad en del i den offentliga debatten. Jag försöker hitta de där smulorna av hopp. Jag vill så gärna att vi funkisföräldrar ska fortsätta att orka. Fortsätta att kämpa för våra egna barn och för varandra. Ja. Det går alldeles för långsamt! Ja. Barnen idag far så förbannat illa! Ja. Vi föräldrar har det outhärdligt.

Jag blundar inte för verkligheten, men jag klarar inte av att känna uppgivenhet. Jag måste känna hopp. Hur ska jag annars kunna se mina barn i ögonen?

Jiang Millington
Debattör och förälder till två barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Egen erfarenhet av psykisk ohälsa och ett levande bevis på att det går att inte bara överleva utan att må bra.