Kerstin Evelius

En massa miljoner kommer inte lösa problemen

I dagarna uppmärksammar SVT barn och ungas psykiska ohälsa. Bra att lampan lyser på vår allra viktigaste framtidsutmaning, men om någon presenterar en enkel lösning på detta komplexa problem – låt er inte luras.

Kerstin Evelius

Kerstin Evelius, nationell samordnare inom området psykisk hälsa. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

En massa miljoner inte kommer att lösa ett problem som inte låter sig sammanfattas i ett reportage på tre minuter. För att köerna ökar är ett problem, i synnerhet för de barn som hamnar i köerna. Men mer än något annat är det ett symtom på att samhället inte klarar att mobilisera för att motverka utvecklingen mot att undvika att barn drabbas av ohälsa. Att fokusera allt på den högspecialiserade vårdens kapacitet – som för övrigt har fördubblats de senaste åren – riskerar att förflytta fokus och resurser dit, vilket kanske inte verkar så dumt. Men, resurserna är inte oändliga. Psykologer och sjuksköterskor uppstår inte ur tomma intet, det är bristyrken och varje satsning innebär en neddragning någon annanstans.

Så vad behövs? Jag lyssnar gärna på barn och unga själva. Det de efterfrågar är inte ett enkelt alexanderhugg, för de vet att det inte finns. De vill ha kunskap om psykisk hälsa i skolan och stöd att klara sitt liv, de vill ha en närvarande vuxenvärld och en öppen och närvarande elevhälsa. När stöd och hjälp behövs vill de att den ska vara tillgänglig, individanpassad och utgå från barnet eller den unge.

Min analys är att vi måste se hela bilden. Om vi kan ha en robust elevhälsa kommer fler barn att klara skolan, vilket är bra för det finns en stark korrelation mellan psykisk hälsa och att klara skolmålen, och den går åt båda håll. Detta kräver också att lärarna har en arbetsmiljö som gör att de inte blir sjukskrivna – även mellan sjukskrivningstal och skolresultat finns det kopplingar. Vi behöver också vuxna som inte sitter på kontor och väntar på att barnen ska söka upp dem, vi behöver vuxna där barnen finns. Vid sidan av detta krävs en primärvård i hela landet där det finns psykosocial kompetens, både för att möta vuxnas behov och motverka utbrändhet, men också för att möta barn med tidiga symtom på psykisk ohälsa. De ska inte behöva vänta tills de mår så dåligt att de kvalificerar sig till den högspecialiserade vården. Det är som att ignorera infekterade sår tills det blir aktuellt med amputation. Det är lätt att se att psykologer, kuratorer och psykiatrisjuksköterskor behövs i alla ovan beskrivna resurser. Och eftersom de alla är bristyrken är det ett nollsummespel om man bara flyttar resurser runt i systemen.

Svaret på den komplexa frågan är alltså inte enkel. Den samlade bedömning som jag och flera utredare före mig gör är att vi behöver samla de resurser som finns för barn och unga och därigenom tillgängliggöra förebyggande, främjande och tidiga insatser och skapa utrymme för BUP att vara den högspecialiserade vårdgren den är. Det kräver sannolikt en översyn av vissa lagar, kanske också en översyn av huvudmannaskap och kraftsamling för att organisera utbudet efter behoven.

Men det svaret finns det inte tid för. Det skulle ta tid, det skulle också ställa stora krav på att vuxna definierar om sina prioriteringar på många olika nivåer och att det invanda blir nytt. Historien visar dessvärre att enkla lösningar på komplexa problem bara skapar nya problem. Det har vi inte råd med.

 

Kerstin Evelius