Mikaela Javinger

En väldigt speciell arbetsterapeut

Sveriges arbetsterapeuters förbundsordförande Ida Kåhlin bloggade nyligen om arbetsterapeutens roll för att förebygga och stötta barn och ungdomar med psykisk ohälsa (Läs inlägget här).
En arbetsterapeut kan arbeta på många olika sätt och ha många olika målgrupper, så jag tänkte haka på med ett inlägg om Eva Hallqvist – en arbetsterapeut som har betytt mycket för mig under de tre år jag känt henne.

Eva jobbar i kommunens socialpsykiatri. Hon ingår i ett team med tre andra arbetsterapeuter. De gör bland annat utredningar och bedömer behov av boendestöd för brukare som har kontakt med psykiatrin och önskar stöd i hemmet. De förskriver också olika slags hjälpmedel som ska underlätta i vardagen, bidra till struktur eller vara ångestreducerande, till exempel tyngdtäcken och tyngdvästar, minnestavlor, timstockar osv. I kommunen finns tre team med tolv boendestödjare i varje. Alla insatser är frivilliga och bygger på samarbete. Vad man behöver för stöd kan variera från person till person men ofta handlar det om hjälp med struktur och rutiner i vardagen, att hitta strategier för att komma igång eller avsluta saker, att komma tillrätta med mat och sömn och att hitta motivation. Evas team jobbar mest med brukare som har någon typ av neuropsykiatrisk problematik, bipolär sjukdom eller samsjuklighet.

Jag hade provat ett bolltäcke när jag var inlagd och tyckte det var väldigt bra. Jag bad om det och träffade därefter Eva flera gånger för att göra en bedömning av behov. Jag blev beviljad både bolltäcke och boendestöd men var tveksam till om det skulle fungera. Detta att träffa olika människor och släppa in dem i mitt hem kändes inte alls bekvämt men jag behövde stöd. När Evas uppgift som arbetsterapeut var klar och boendestödet skulle ta vid gick jag i baklås. Jag hade fått förtroende för just Eva och avslutade hellre all kontakt än träffa någon annan. Jag hade turen att hon hade möjlighet att fortsätta träffa mig. Från början sågs vi en gång i veckan, numer en gång i månaden ungefär och fortsätter glesa ut besöken.

När vi sågs senast frågade jag hur hon mindes våra träffar då för tre år sedan. Hon sa att mitt mående då var så instabilt att det var svårt att bestämma vad vi skulle göra på förhand, det böljade fram och tillbaka så mycket att det inte gick att göra någon plan. Vad som var viktigt från gång till gång berodde på hur jag mådde just den veckan. Hon beskrev att det hon uppfattade som betydelsefullt för mig var själva mötet, hennes närvaro var det som gjorde skillnad, detta att hon kom mer än vad vi gjorde.

Anledningen till att det fungerat så bra med Eva är hennes stora lyhördhet och förmåga att läsa av situationen och mitt mående. Hon har varit ett stöd även när jag inte själv vetat vad jag behövt och inte hade kommit på tanken att berätta för någon hur jag mått. Hon har jobbat som arbetsterapeut i det psykiatriska området sen 1994 och trivs med det och det märks! Hon är positiv och trygg och har stor erfarenhet av att möta människor med svårigheter, hon räds inte det svåra.

Viktigt med stöd i hemmet

Det är svårt att få förståelse för att ens mående kan skifta så. Många med mina svårigheter kan hålla skenet uppe vid till exempel läkarbesök, kortare möten och i jobbsammanhang. Det kan finnas en kompetens som bara räcker ett kort tag och varvas med extremt dåligt mående och en mycket svår vardag som inte syns utåt. Det kan vara svårt att få rätt hjälp eftersom man ofta tycks mer välfungerande än man är. Det kostar på att verka välfungerande och det är i hemmet man betalar priset och det märks hur man egentligen mår. Därför är det betydelsefullt att få hjälp just där, där ens problem kan vara som störst.

Att jag haft möjlighet att bygga en relation över lång tid med samma person, en relation som baseras på kännedom om hur jag är bland mina egna ting, i mitt hem– både där jag är som tryggast och där jag visar mig som mest sårbar, både när jag mår som sämst och när jag mår bra- har haft stor betydelse för min återhämtningsprocess. Men det tar tid att etablera en relation, att bygga tillit är inte lätt. Att ta emot hjälp kan vara förknippat med skam och rädsla. Därför betyder det enormt mycket rent symboliskt att ha fått behålla samma person och att man lyssnat på mina önskemål och att de gått att lösa. Jag är van vid att saker inte går att lösa.

Tiden med Eva har varit viktig av så många skäl, inte bara praktiskt. Jag har gett upp hoppet om att få ordning på mitt kaos genom anslagstavlor, scheman, påminnelse-appar och olika system för struktur. Det kommer inte att hända. Vad som hänt är att jag fått ta emot stöd av någon som bryr sig om hur jag har det, är intresserad utan att vara rädd för mina bråddjup. Någon som inte pratat om sjukdom eller normalitet utan om att skapa förutsättningar i den faktiska situation som råder här och nu.

Någon som följt mig från den svartaste förtvivlan hemkommen efter sjukhusvistelse till strålande glädje över att ha klarat något jag varit rädd för och från en gråtande hög på köksgolvet till glädjen över att lyckas hålla liv i en tomatplanta. Hon har ibland kommit med konkreta lösningar på problem, ibland bara lyssnat eller följt upp vad gjort sen sist. Ibland har vi pratat om svåra saker, ibland har hon påmint mig om att handla mat eller hjälpt mig posta ett kuvert som blivit liggande. Hon har hela tiden påmint om vad jag åstadkommer, hur jag använder strategier jag inte själv vet om att jag har. Hon känner mig. Vi kan skratta åt min röra och ändå närma oss den med respekt för hur plågsamt det är att inte kunna vara en person som har bättre koll. Jag är säker på att många inläggningar hade kunnat undvikas om jag hade haft den hjälpen tidigare. Om den trygghet som finns nu i vetskapen om att jag kan ringa henne och messa mellan besöken om det behövs fanns när jag mådde som sämst, då tror jag att mina riktigt dåliga perioder varat kortare och mindre ofta.

Avlastar vården

Boendestöd i en form som fungerar för den enskilda individen borde finnas för alla som har behov.
Jag är övertygad om att det skulle vara avlastande för övrig vård och ha stor betydelse för individer. Många beskriver att de vågar komma ut och göra saker, eller orka ta tag i sitt liv på ett sätt de aldrig gjort förut. Det är inte alltid det behövs så mycket stöd, det kan räcka med uppmuntran och närvaro och att kunna diskutera igenom de problem man har. Eller så behövs konkreta insatser: att diska tillsammans, handla och vika tvätt ihop.

Jag vet inte hur det ser ut på andra ställen men i just Evas team verkar det råda ganska stor frihet att lägga upp arbetet på det sätt som passar dem och brukarens situation. Det är inte så detaljstyrt, man litar på medarbetarnas kompetens att hitta bäst lösningar i varje enskilt fall och de får lov att vara flexibla och uppfinningsrika.

I vårt fall har ärligheten varit viktig. Jag har kunnat berätta hur jag mår även när det är som värst, och hon har stöttat mig i andra vårdkontakter som jag inte orkat ta tag i annars, och lyssnat när jag berättat om min besvikelse över vad som inte fungerar i vården. Hon har varit en av de viktigaste personerna för mig under de här åren, en återkommande trygghet utan krav. Hon har påmint mig om att det går över när det är som värst och att jag måste chilla ner när jag är som mest speedad.

Mikaela Javinger