Mikaela Javinger

Ett kvarts sekel

Det har gått ett kvarts sekel. Ett kvarts sekel sen jag kom tillbaka Sverige efter en lång och vilsen resa i Asien, dit jag flytt för att försöka hitta någon slags mening efter min bästa väns självmord några månader tidigare, när vi var sjutton.

Ett kvarts sekel sen jag stod som artonåring på Arlanda och inte hade en aning om vad jag skulle göra med mitt liv eller vart jag skulle ta vägen. I ena handen en tygväska med små spegelpaljetter som luktade rökelse. Och i magen ett barn.
Jag flyttade långt bort, så långt jag kunde. Stockholm hade blivit en stad full av tomhet, svårigheter och sorg. Jag fick mitt barn.

Många saker visste jag inte, men en sak visste jag och det var att det var farligt att be om hjälp. Att det inte fanns hjälp. Eller, ingen hjälp hos dem som sa sig veta bäst vad jag behövde. Minnen från tonåren satt kvar som brännsår. Hårdhänta polishämtningar från rymningsturer. Sammanbitna käkar under suturering. LVU-förhandlingar med ord jag inte förstod och beslut jag inte fann mig i. Låsta dörrar på BUP. Skolvägran på institutioner. Tvång. Att inte bli förstådd. Att vara maktlös. Att vara för ung för att ha egen talan. Att tvingas göra avkall på starka åsikter för att de ansågs vara för trotsiga, fräcka, provocerande, och att inte få utlopp för sin sorg utan att bestraffas. Sorgen var fel. Sorgen var sjuk. Självdestruktiv. Omogen. Manipulativ. Den syftade till att splittra upp personal, att väcka reaktioner. Rymningarna var inte flykt från kvävande inlåsning, de var dramatiska utspel, kicksökande, risktagande och dumheter. De var normlösa, farliga och fel.  Självdestruktivitet och självmordsförsök skulle avfärdas. Eller ignoreras? Eller övertalas vara dåliga lösningar, tolkas. Och fysiskt omöjliggöras. Alltihop. Beroende på var de skedde- i en poliscell, på ett sjukhus, i ett ensamt rum eller på en avskymd plats. Beroende på vem som skrev journalen. Sjukdom, trots, förtvivlan, störning?
Jag kunde inte förstå hur inlåsning, vård, lagar och placeringar var skydd och omsorg, det blev en brännmärkning och stöld av min tillit. En stöld av min oskuld kanske, för jag mötte människor som skrämde mig och som tog bort en del av del av den öppenhet inför livet jag kanske haft för länge sen. En slags stolthet över att jag brann av övertygelse och hade drivkrafter jag tänkte kriga för. Jag krigade, och stupade. Så var känslan.
Jag ville aldrig mer vara med om det. År av raseri och vanmakt lärde mig att det inte var någon idé att kämpa mot dem som hade nycklarna och verktygen att låsa in, isolera, bälta, tvinga. Man förlorar, inte bara rätten att hitta sin plats utan rätten till sin drivkraft, om den vägrar inordna sig under åsikter om hur smärta rätt ska ta sig uttryck.

Så. Detta visste jag. Och ändå var jag tvungen då, några år senare. Men nu på mina egna villkor. Jag behövde kontakt med sjukvården, men det var med mödravårdscentralen nu och inte psykiatrin. Jag behövde ha kontakt med socialtjänsten, men inte för att få ett LVU bedömt, utan för att söka försörjningsstöd. Jag blev inte bedömd nu, jag blev bara behandlad som vilken medborgare som helst, med rättigheter och förmåner. Jag var myndig, frivillig. I en sits som helt vanliga andra kunde befinna sig i, utan att sjukdomförklaras.

Jag vågade närma mig en annan av socialtjänstens lokaler också. På MVC fanns en lapp om en grupp för unga mammor. Jag gick dit för att träffa andra, jag kände knappt någon i min nya stad och var väldigt ensam med mitt barn. Jag ville inte ha något stöd, jag litade inte på att det fanns något stöd som skulle vara stöttning, men vad jag ville ha var mänsklig kontakt och det fick jag. Vi fikade, pratade, började umgås utanför gruppträffarna. I gruppen fanns några kvinnor som kom att bli nära vänner.

Min allra bästa vän som jag har kontakt med dagligen träffade jag där. För ett kvarts sekel sen.

Med henne har jag fått vara med om så mycket av det jag hade saknat och hon har fått mig att våga. Hon har lärt mig det mesta jag vet om vuxenliv. Hon fick mig att våga gå till gymet och testa zumba fast jag alltid haft ångest för all idrott och skytt motion.

Hon fick mig att läsa vidare, skaffa en examen. Hon lärde mig att våga vänskap igen, jag var inte rädd för att hon skulle dö genom självmord eller plötsligt en dag vara borta, placerad på någon institution långt bort med telefonförbud.

Vi har rest ihop, festat, gråtit, varit gravida och fått fler barn, skilt oss, haft återkommande samtal i bastun, sörjt förluster och glatts åt framgångar och utveckling. Så fast jag inte brydde mig om själva soc-stödet är jag dem evig tacksam för att de skapade den där mötesplatsen åt oss unga mammor och våra bebisar och i övrigt lät oss mest vara ifred. Ibland kan det vara exakt sånt som samhället kan stå till tjänst med, det behöver inte alltid vara mer än en lapp på MVC, en lokal, en plats dit vi kan ta med oss våra barn, och att fixa några termosar med kaffe. Ibland behöver man låta saker vara ifred, bara möjliggöra dem och inget mer. Ibland behövs det mer.

Mikaela Javinger