Gästbloggen

Frågan är oftast svaret när det kommer till psykisk ohälsa

Emma Westas Rödin och Siri Strand, foto: Emma Tegler

Emma Westas Rödin och Siri Strand, foto: Emma Tegler

Det finns mycket som är problematiskt när det kommer till psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa, eller psykisk hälsa beroende på hur man ser det. Många personer som vi möter gillar att skilja på dessa två- till synes olika- men ändå så lika ord. Många gillar att ställa dem mot varandra, som dikotomier, manligt och kvinnligt, svart och vitt. Det sprids även en hel del negativitet kopplat till den psykiska vården och psykiatrin, bland annat genom sociala medier, men även via tidningar och nyhetskanaler. Detta i sig tillsammans med den otroliga skammen och skulden som läggs på människor som lider av psykisk ohälsa bidrar inte precis till ett mer öppet klimat.

Vi är idag Uppsalas största podcast med ungefär 10.000 unika lyssnare i månaden. Vi har alltså tillgång till 10.002 unika berättelser. Ingen är den andra lik, men den gemensamma nämnaren vi ser som ett genomgående skuldmönster är den sociala invalidering av psykisk ohälsa vi ser på alla samhällsplan.
Högst upp i ordningen möter vi den ekonomiska invalideringen, den som handlar om nedskärningen av resurser. Det handlar även om att man kallar insatserna som läggs på den somatiska vården för en investering, medan de resurser som läggs på den psykosomatiska vården återkommande kallas för en kostnad. Vi är av den bestämda åsikten att dessa ”kostnader” krävs, inte bara för att släcka bränder, utan för att faktiskt förebygga att de ens startar.
Vi är tacksamma för att regeringen nu – 2017, om än ganska sent, har investerat i 100 extra miljoner till landstingen och primärvården för en bättre psykisk hälsa bland barn och unga.

Näst högst upp i samhällskedjan ser vi invalideringen av psykisk ohälsa i samhällsdebatten, hur attityden kring problemet ser ut. Här ingår bland annat hur media speglar svårigheterna och på så sätt ”bestämmer” hur problemet ska tas emot av allmänheten. Detta leder oss till det lägsta steget i den sociala invalideringen – hur vi pratar om den psykiska ohälsan. Det handlar om att ”ryck upp dig” har blivit ett vedertaget uttryck, att man säger att någonting är ”deppigt” så fort det faller utanför ramarna för ens egen lust, hur vi använder ”sinnessjukt” som ett förstärkningsord som påpekar att någonting är utanför normen och hur vi skiljer på ”akuten” och ”psykakuten”, så som vi skiljer på ”fotboll” och ”damfotboll”.
Detta poängterar att det som inte alltid har varit accepterat i samhället måste utpekas som någonting annat än det ”normala”. Återigen så blir psykisk ohälsa och det mesta runt omkring det någonting o-normalt.

Många vi möter ställer oss frågan varför så många ungdomar mår dåligt idag. Man framhåller gärna att sociala media och ”skärmtiden” måste ha en del i det. Man poängterar gärna den ökade pressen och att det var mycket bättre förr när det bara fanns tre gymnasielinjer att gå. Man återkommer gärna till snabba svar. Vi önskar att vi vågade göra detsamma. Vi önskar att vi vågade lägga all skuld på sociala media, skolpress och utseendefixering. Vi önskar att vi vågade skylla allt på detta och släppa. Släppa skulden och släppa skammen. Men vi vet att om vi gör det, så kommer allt fler försvinna. Allt fler kommer att gå in i depressionens mörka hörn och i värsta fall känna att det vore skönare att inte finnas alls. För så länge vi inte fortsätter leta orsaker kommer ungdomarna och barnen dö, om inte fysiskt så psykiskt. Därför måste vi ställa om fokus, vi måste börja validera istället för att invalidera och detta sker automatiskt som en följd av den ställda frågan, istället för sökandet efter svaret. För om vi istället för att se psykisk hälsa och psykisk ohälsa som dikotomier börjar se dess likheter, kommer vi att investera mycket i samhällets välbefinnande och vi kommer dessutom slippa en hel del nedbränd mark.

Emma Westas Rödin & Siri Strand, Pillerpodden

Lyssna på Pillerpodden här