Gästbloggen

Gruppen har gett dem en gåva för livet

Anna Sarkadi foto: Michael Wallerstedt

Anna Sarkadi foto: Michael Wallerstedt

Jag står på scenen på Mänskliga Rättighetsdagarna och måste strax kliva fram och svara på moderatorns fråga, men det stockar sig i halsen. Jag är inte speciellt blödig av mig, bortsett från barnens Luciakonsert då. Men nu måste jag svälja och svälja; jag känner att rösten sviker och jag tar ett stadigt grepp om ståbordet med micken som darrar betänkligt.

Jag säger som det är, att jag måste samla mig innan jag kan svara. Jag har nyss fått se de korta filmerna som BRIS har gjort med ensamkommande som har genomgått programmet Teaching Recovery Techniques (TrT). De berättar om sin flykt, sina svåra minnen och psykiska besvär under sin tid i Sverige. Att det varit svårt att sova, att synen på en lastbil kunde utlösa en kaskad av hemska minnen, att de trott att de varit ensamma om sina problem. Sedan berättar de vad TrT har betytt för dem, hur deltagandet har hjälpt dem med deras posttraumatiska stressymtom, att de fått nya vänner, lärt sig att slappna av, hantera sina minnen. De talar dari och mitt i en mening hör jag ”gruppen”. Det är det ordet som tar tag i mig med full kraft.

Precis som pojken jag är god man för och som gick i en av de första TrT-grupperna, kallar de här pojkarna TrT för ”gruppen”. Det har blivit en del i deras vokabulär, de tar ordet mjukt i sin mun, ler försiktigt när de säger det. Och gruppen har gett dem en gåva för livet: viktiga verktyg att hantera sin oro och sina påträngande minnen, mod att möta sina demoner och våga prata om, känna och göra sådant som de försökt att undvika av rädsla för att gå under.

Jag vet att TrT fungerar, vi har sett det i vår studie av de 10 första grupperna. Efter sex sessioner med hemuppgifter emellan blev pojkarna bättre både i sina depressions- och PTSD-symtom. De som mådde sämst hade dessutom störst nytta av att delta, särskilt de med självmordstankar. Jag har också läst intervjuerna med 22 av dem och vet att normalisering, socialt stöd, hanterbarhet och begriplighet har varit viktiga för deras läkningsprocess i gruppen. De har också talat om verktygen, jag vet vilka deras favoriter är. Alla har förstås inte blivit av med sina symtom, men många har blivit bättre, det visar våra beräkningar.

Men att få höra det här på en film där jag inte alls varit inblandad ger mig en så stark känsla av meningsfullhet och lycka att jag skakar i hela kroppen. Jag förklarar för publiken att Gruppen kom till Sverige därför att jag satt på mitt kontor våren 2016 och diskuterade den förfärliga flyktingsituationen med min kollega professor Rachel Calam, från England. Det var hon som tipsade mig om Teaching Recovery Techniques, en gruppintervention för barn med traumatiska upplevelser, som kan ledas av personer utan tidigare terapeutisk erfarenhet. Rachel gav mig kontakterna till Children and War Foundation, som skickade manualen till mig, som min forskargrupp översatte till svenska med stöd från Skandia Idéer för Livet, som också tryckte den första svenska manualen – och på den vägen är det.

I september 2016 hade vi den första utbildningen och när TrT firade ett år i Sverige 2017 hölls den tredje utbildningen i BRIS och SKLs regi i Stockholm, vår första utvärdering var klar och det rullar TrT-grupper kontinuerligt på flera håll i landet. För några veckor sedan kom beskedet att vi fått medel från Vetenskapsrådet för vår planerade randomiserade studie om ”gruppen”.

Ja, svarar jag moderatorn till slut. Forskningen visar att TrT fungerar även när deltagarna är mitt i asylprocessen. Man kan inte vänta på att läget ska bli stabilt för att ge indikerad prevention för PTSD. Läget är allt annat än stabilt för ungdomarna och de har inget annat val än att hantera sin tillvaro här och nu. Gruppen kan ge dem viktiga verktyg och en känsla av sammanhang i kaoset.

Anna Sarkadi, professor och specialistläkare i socialmedicin, Uppsala universitet

Kontaktuppgifter till BRIS om nästa utbildning: gruppstod@bris.se
Se BRIS-filmerna här >>

Anna Sarkadi om TrT >> 

Läs också: Anna Sarkadi: ”Hellre en egen grav i Sverige än skickas levande till Afghanistan”