Gästbloggen

Har normalitet psykiatriserats?

Mina reflektioner, både i arbetslivet under mina år inom BUP och i samhället i stort, är att vi blivit sämre på att hantera livet och allt vad det innebär. Vi får inte bli ledsna, rädda, arga eller känna skuld och skam. Det är förvisso obehagliga känslor, men, de är en del av vårt normala känsloregister.Anette Sannerfors

Det är normalt att bli ledsen när pojk/flickvännen gjort slut.
Det är normalt att bli ledsen och känna sorg när någon som betytt mycket går bort.
Det är normalt att bli rädd när vi möter något som framkallar rädsla.
Det är normalt att känna skuld och skam om jag gjort något som jag vet är fel.
Alla dessa känslor ingår i vårt känsloregister och är normala att ha.

Men
det är inga känslor som är farliga att känna.

Vi kan inte och ska inte skydda oss själva eller våra barn ifrån att känna. Tyvärr ser vi det allt för ofta. Föräldrar gör allt för att deras barn inte ska uppleva några andra känslor än glädje och nöjdhet. Man ska inte behöva känna.
Självklart är det i all välmening man som förälder skyddar sitt barn på alla sätt man kan. Men vi behöver bli bättre på att lära våra barn att känna och att bli bra på att känna. Lära dem att hantera och stå för olika känslor.

Livet ser ut så att det känns hela tiden när man lever. För att citera psykiater Åsa Kadowaki, ”Det känns för att man lever”.

När jag var tonåring och pojkvännen gjorde slut blev jag olycklig. En livskris som hanterades i familjen eller med kompisar. Idag är man deprimerad och har ”psykisk ohälsa”. Att vara deprimerad, stressad och ha psykisk ohälsa har blivit ett normaltillstånd. Att ha ”ångest” hör vardagen till och har blivit ett modernt begrepp.

Vi har blivit så otroligt RÄDDA för att göra fel, att misslyckas, att inte duga, vilket i sin tur leder till att vi undviker olika situationer. När vi är så fokuserade på att hela tiden göra rätt missar vi det som händer här och nu. Vi börjar leta fel på oss och kanske kan vi hitta någon diagnos som passar in på vårt beteende?

Vi blir ständigt påminda av media att den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar. Köerna till BUP ökar. Men, är det verkligen så att ALLA som söker till BUP verkligen har en psykisk ohälsa som kräver vård inom specialistpsykiatrin? Eller är det faktiskt så att dessa barn och ungdomars mående är en effekt av att livskriser och vad som räknas som normal utveckling har psykiatriserats? För att kunna bli frisk måste du först vara sjuk, men är man sjuk om man genomgått en normal livskris?

Det är en intressant fråga som kräver eftertanke. Hur har det blivit så här? Hur och när borde vi gjort annorlunda? Går det att stanna upp detta ekorrhjul vi befinner oss i??

Det är ett tufft samhälle med ett tufft klimat vi lever i idag. Dessutom ska du som människa helst vara tillgänglig 24/7. Vad gör detta samhälle med oss?

Jag har inga svar men det är ett intressant och aktuellt ämne.

Anette Sannerfors
Psykiatrisjuksköterska, BUP Mellanvård, Skövde