Gästbloggen

Har vi som behandlare inom psykiatrin för stor tilltro till vår egen betydelse?

Är det att arbeta personcentrerat när man som behandlare bestämmer vad patient/anhörig behöver eller orkar med? Dessutom över deras huvuden? Med risk för att trampa några på tårna vill jag lyfta, som jag ser det, ett dilemma inom psykiatrin.

Anette SannerforsEn viktig fråga alla som jobbar med inom psykiatrin behöver ställa sig när man är på sitt arbete är: Varför är jag här? Är jag på arbetet för att hjälpa, lindra en annan människas psykiska ohälsa, utifrån dennes egen berättelse och önskemål? Eller är jag på arbetet för att visa vad JAG kan uppnå för resultat, utifrån MINA manualer och metoder? Hur du ser på det har betydelse för ditt bemötande, samt patientens upplevelse av att bli lyssnad på.

Scott D. Miller, psykolog och grundare av International Center for Clinical Excellence pratar om forskning som gjorts inom psykiatrin under 40 år. Vad har psykiatrin åstadkommit? Där framkom bland annat att det viktigaste för patienterna var; att bli lyssnad på, att bli tagen på allvar.

I mitt arbete på BUP träffar jag barn och deras familjer. Vi erbjuder psykiatrisk behandling, med evidensbaserade metoder, vilket självklart är viktigt. MEN, vad frågar många föräldrar som oftast efter? Jo, de vill bli LYSSNADE på. Få råd och stöd för att få en fungerande vardag. De vill veta hur andra föräldrar till barn med samma problematik gör i liknande situationer. De vill utbyta erfarenheter med andra föräldrar. De vill få sitt familjeliv att fungera.

Vi får emellanåt önskemål från föräldrar om att få träffa andra föräldrar i liknande situation som man själv befinner sig i. Föräldrar som har barn med samma problematik/svårigheter som ens eget barn. Att få utbyta erfarenheter för att på så sätt bli stärkt i sin föräldraroll. Få höra någon annan förälder sätta ord på att ”jag är också trött på mitt barn”. Det är fruktansvärt för en förälder att gå med den känslan som är så tabu. Att vara så trött på sitt eget barn att man knappt orkar se det.

Även om jag som behandlare bekräftar föräldern i sin känsla, utifrån den hårt belastade situationen de befinner sig i, kan det aldrig mäta sig med att få höra en förälder i samma situation säga samma ord.

Vi ville gärna möta upp ett föräldrapars önskemål och tänkte att det förmodligen finns fler föräldrar, som önskar detsamma. Då föräldrarna (självklart) inte har vetskap om varandra, behöver vi hjälpa dem att hitta varandra för att kunna skapa ett forum där de sedan själva sätter upp agendan.

Det här visade sig inte vara helt enkelt. Det finns behandlare inom psykiatrin som inte ser detta som viktigt eller betydelsefullt, utifrån sitt eget perspektiv.

Argumenten som framkom från personer inom psykiatrin var att ”de går redan på så många möten, de orkar inte med fler” eller ”det stör behandlingen hos oss”. Den inställningen resulterade i att endast några få föräldrar fick vetskap om vår intention att hjälpa dem att hitta ett forum för utbyte av erfarenheter.

Är patienten/föräldrar i fokus här? Har föräldrarna blivit lyssnade på? Är det personcentrerad vård?

Vi blir både ledsna, frustrerade och bestörta över vissa behandlares syn på både sin egen roll, men framförallt bristen på viljan att möta upp de önskemål och behov som efterfrågas. Har vi hamnat i någon slags prestige där det viktigaste är att visa upp sina egna insatser/resultat?

Min erfarenhet är att detta tyvärr inte är helt ovanligt, särskilt inom psykiatrin. Det är beklämmande att vi ska hamna i någon form av maktkamp gentemot patienter och anhöriga.

Personcentrarad vård är ett förhållningssätt. Hur ska vi kunna uppnå goda resultat om vi inte ens arbetar mot samma mål som patienter och anhöriga? Hur ska vi någonsin kunna ge våra patienter rätt vård om vi inte lyssnar, om vi inte erbjuder den hjälp de efterfrågar? Vi som behandlare behöver genuint intressera oss för patienten och lyssna!

Vill vi fortsatt ha dessa rubriker om bemötandet inom psykiatri? ”Att inte bli förstådd och bli respektlöst bemött” ”…och aldrig har jag riktigt känt att det är någon som förstått mig, alla sa att de förstod men sen hände ingenting” ”De har tagit över, alltid, besluten och ansvaret, alla, de har aldrig frågat vad jag tyckte eller ville”
(Perseius et al 2005)

Eller, är det dags att arbeta för motsatsen? Behandlingar i all ära, men vi får aldrig glömma att det är människor vi arbetar med. Människor med tankar och känslor som är kompetenta att ta egna beslut och som vill bli bemötta med respekt. Människor som är experter på sig själva och sitt eget mående. Människor med en historia, en berättelse som är kärnan i vården. Människor som vill bli lyssnade på Högerpil personcentrerad vård.

 

Anette Sannerfors
Psykiatrisjuksköterska, BUP Mellanvård, Skövde