Gästbloggen

Anna Sarkadi: ”Hellre en egen grav i Sverige än skickas levande till Afghanistan”

Det finns en gräns för hur mycket påfrestningar ensamkommande ungdomar med posttraumatisk stress och självmordstankar tål.

Det är oroligt i förberedelseklassen. Ungdomarna vill inte arbeta, har ingen ro i kroppen. De diskuterar de nya möjligheterna att avvisas till Afghanistan, pratar om självmorden som nyligen ägt rum bland kamrater. De flesta har vuxit upp som gömda flyktingar i Iran och har upplevt misshandel och förföljelse, farligt svartarbete, ofta även sexuellt våld. Men det var ändå bättre i Iran än i Afghanistan. Hellre en egen grav i Sverige än skickas levande till Afghanistan, säger en av killarna.

Anna Sarkadi foto: Michael Wallerstedt

Anna Sarkadi foto: Michael Wallerstedt

När jag arbetade som läkare på asylhälsan förra hösten såg jag tydligt hur illa ställt det var med de ensamkommande barnens psykiska hälsa. Men det saknades siffror. Vi genomförde en undersökning, med hjälp av formuläret Children’s Revised Impact of Events Scale (CRIES), för att ta reda på förekomsten av posttraumatisk stress i den här gruppen. Av de 208 barn vi undersökte screenade till vår förvåning 76 % positivt för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Det betyder att många sannolikt har PTSD (för regelrätt diagnos krävs barnpsykiatrisk expertis, en resurs som ytterst få har tillgång till). Undersökningen sa oss att många ensamkommande barn lider dagligen av traumarelaterade stressymtom. Medelåldern på barnen var 15,4 år och 81 % var pojkar från Afghanistan, men fördelningen var likadan i alla grupperna.

Därför startade vår forskargrupp i samarbete med andra aktörer i Uppsala län Teaching Recovery Techniques grupper. De bygger på traumafokuserad kognitiv beteendeterapi och lär ut enkla strategier för att deltagarna bättre ska klara av sina symtom. Ungdomarna träffas i grupp fem gånger under ledning av två utbildade ledare. Även omsorgspersoner träffas två gånger och lär sig hur de kan stötta ungdomarna.

Alla ungdomar som deltar får också fylla i formuläret Montgomery-Åsberg Depression Rating Scale (MADRS-S), ett välanvänt instrument för att skatta symtom på depression och självmordstankar. Siffrorna från de första grupperna visar att 80 % av ungdomarna också har symtom på måttlig eller svår depression och 30 % går med aktiva självmordstankar- eller planer. Vi är ganska chockade över siffrorna.
Som sjukvårdspersonal är det lätt att fokusera på problem och risker, men vi vet att ensamkommande barn också har mycket resurser. Studier har visat att om de får rätt förutsättningar i form av stabilitet utan för mycket påfrestningar (som t.ex. en utdragen och hotfull asylprocess), hjälp med sina psykiska problem, utbildning och ett starkt socialt nätverk, så kan de bli en integrerad del i samhället och bidra på oerhört många sätt.

Förra hösten tog Sverige emot 35 369 ensamkommande flyktingbarn. De sökte och hittade trygghet på den här delen av jorden i form av familjehem, gode män, HVB-personal, lärare, socialsekreterare, frivilligarbetare, fotbollstränare, körledare och jämnåriga kamrater. Vi har lärt dem hur vår mat smakar, hur våra lagar och regler fungerar, bokstäverna i vårt alfabet, vår syn på jämlikhet och allas lika värde. För alla dem som har engagerat sig i ungdomarna är de inte ett av tusentals ensamkommande flyktingbarn, utan Ali, Wahid, Aman, Reza, Yahia, Hassan – en i världen att verkligen bry sig om.

Under hösten har Migrationsverket börjat komma ikapp högarna med asylansökningar från ensamkommande flyktingbarn och tillämpar den nya överenskommelsen med Afghanistan för avvisning. Varje vecka när vi har grupp har någon ungdom fått avslag. Vi blir glada om de kommer i alla fall. Vi tänker att Teaching Recovery Techniques hjälper ungdomarna med ”hur de tar det” även om vi inte kan påverka ”hur de har det”. Att hantera mardrömmar och flashbacks, att kunna få sin uppjagade kropp att slappna av och att peppa sig att våga sådant som man egentligen inte vågar på grund av svåra minnen, är viktiga färdigheter att bära med sig i en framtid – var den än må utspela sig.
Men det förutsätter att barnet väljer att ha en framtid. Om ungdomen lider av posttraumatisk stress och depression med självmordstankar kan ett negativt besked om asyl vara den sista droppen av påfrestning som får bägaren att rinna över.

Det kan inte vara så här vi tänkte oss när myndigheter och privatpersoner samlades på landets centralstationer förra hösten för att hjälpa de nyanlända med kläder, mediciner och vägledning. När man kramade om ungdomarna och sa: det är över, du är trygg nu.

Om Sveriges ambition för jämlik psykisk hälsa och nollvision för självmord gäller alla måste vi tänka om när det gäller hur traumatiserade ensamkommande barns asylärenden handläggs och beslutas om.

Anna Sarkadi
professor och specialistläkare i socialmedicin, Uppsala universitet