Kerstin Evelius

Hur får vi bort tvångsåtgärder mot barn?

Jag har fått ett tilläggsdirektiv av regeringen och Gabriel Wikström. Uppdraget innebär att vi ska göra en översyn av tvångsåtgärder mot barn och unga under 18 år enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) med utgångspunkten att kraftigt minska eller avskaffa användningen av tvångsåtgärder.

Jag ser mycket positivt på att regeringen väljer att synliggöra barnen i heldygnsvården, och vad de utsätts för när det gäller tvångsåtgärder. Som Barnombudsmannen uttryckt saken, barn finns i psykiatrin men inte i lagen.

Psykiatrilagarna har setts över i omgångar, utan att det egentligen hänt särskilt mycket med dem sedan 1991, då lagen om psykiatrisk tvångsvård kom. Det som är slående är bristen på barnperspektiv, både i lagen och i de utredningar av den som gjorts. Fortfarande gäller samma lagar för barn som för vuxna. Till exempel finns i dag ingen bortre tidsgräns för fastspänning med bälte i LPT, varken i lagen eller i dess motiv, även om det anges att fastspänning ska vara kortvarig. Fastspänning får endast förekomma i akuta faresituationer står det i lagens förarbeten, och i Svenska psykiatriska föreningens riktlinjer konstaterar man att de flesta uppfattar fastspänning som starkt negativt i efterhand. Ändå stod fastspänning för 49 procent av de tvångsåtgärder som utfördes på barn 2014.

Är det då ett stort problem? Numerärt kanske det inte är ett stort problem, men för varje barn är det ett stort problem. Enligt den tillgängliga statistiken – som är från 2014 – var det 278 barn som vårdades i slutenvård med tvång, 179 flickor och 99 pojkar. 171 bältesläggningar, 109 tvångsmedicineringar och 59 avskiljningar utfördes på flickor. Samma siffror för pojkar var 15, 17 och sju. För de barnen kan det finnas skäl att anta att det är ett stort problem. Och jag har inte någonstans hittat vetenskapligt stöd för att till exempel bältesläggning skulle ha goda effekter på barn med psykisk ohälsa. Snarare är den bild som Barnombudsmannen ger i remissvaret på Psykiatrilagsutredningen från 2012 att det riskerar att få motsatt effekt. Maja säger; ”…Det föddes så mycket tvång. Jag tror aldrig jag hade blivit sjuk om jag inte kommit i kontakt med psykiatrin.”. Eller som flickan jag träffade i somras, som bältats 46 gånger på 26 dagar och sedan behövt gå åratal i samtalsterapi. Eller den vuxna kvinnan jag känner som valde att aldrig mer gå till psykiatrin efter att ha varit inlagd som barn.

Jag är förhoppningsfull att detta kommer att bli bra, för barnen. Jag har också stora förväntningar om att det kommer att fungera, staten har sedan 2009 på olika sätt stimulerat stöd till landstingen för att jobba med att minska behovet av tvångsåtgärder.

Mellan 2009 och 2012 satsade den förra regeringen över 150 miljoner kronor på utbildning och attitydförändring. Från 2013 och till i dag har SKL fortsatt jobba med frågan inom ramen för överenskommelsen med staten, och 2015 påbörjades en särskild satsning på heldygnsvården för barn. 15 team påbörjade den utbildningen.

Jag ser det här som att regeringen bestämt sig för att ta den svåra frågan med psykiatri och tvång vidare, men den här gången kommer barnen först. Och det tror jag är helt rätt väg att gå, så att vi inte glömmer bort barnen. Igen.

Kerstin Evelius

Läs tilläggsdirektivet här