Gästbloggen

Ibland räcker det med någon som är snäll

Linn Englund

Linn Englund, Maskrosbarn

Klockan är 01:30 en sommarnatt, på en lägergård under ett av Maskrosbarns läger och jag sitter uppe med Elsa. Elsa är 14 år och har kommit till oss på sitt allra första läger, hon har åkt hit utan att känna någon eller riktigt veta vad det skulle innebära. Nu är det natten mellan dag fem och sex och hon ligger i min famn och gråter så att hon skakar, hon varvar gråten med att skrika att hon är ett problem att ingen orkar med henne och att det är bättre om hon inte fanns. Det tog fem dagar tillsammans på läger innan hon vågade släppa fram tårarna och alla jobbiga känslor. Nu är det som att all sorg, ilska och hopplöshet hon burit inom sig i sitt 14-åriga liv kommer ut på en och samma gång. Tidigare under dagen har hon berättat för mig att hon ska få hjälp för sina egna problem, för att hon har koncentrationssvårigheter och skadar sig själv.
Vuxna har berättat för henne att hon nu ska jobba med sig själv och SINA svårigheter.

När jag sitter där med henne i famnen så kan jag inte låta bli att tänka på hur det kunde bli såhär. Elsa har vuxit upp med en förälder som har ett missbruk och en annan som utsatt henne för psykiskt våld under hela sitt liv. Hon har aldrig blivit erbjuden hjälp eller stöd trots att hon haft många vuxna runtomkring sig som har sett hur det stått till. Det är först nu när hon är tonåring och har utvecklat egna konsekvenser som hon får hjälp, men då får hon höra att det är för hennes egna problem. Inget annat ska förändras, vuxna frågar inte om hur det är hemma, om hon vill bo där, varför pappa inte kommer på några möten eller varför hon inte vill berätta saker inför sin mamma. Hur blev det såhär, när började hon ses som ett problem istället för ett barn med konsekvenser av en dysfunktionell hemmiljö? Jag vill så gärna berätta för henne att hon inte är problemet, att det inte alls vore bättre om hon inte fanns och att det inte är hon som gjort fel utan att det är vanligt att få konsekvenser när en varit med om det hon varit med om. Jag säger det till henne när hon ligger där, dagen efter, under hela lägret och jag kommer att påminna henne om det i flera år framöver.

Maskrosbarn är en barnrättsorganisation som arbetar med stöd till målgruppen unga mellan 13-19 år som har minst en förälder som dricker för mycket eller mår psykiskt dåligt. Vi arbetar både med direkt stöd till ungdomar i våra åtta stödprogram men även med ett omfattande påverkansarbete där vi för fram ungas röster. Elsa är en utav de cirka 100 unga vi möter varje vecka inom våra stödprogram.

Elsas historia är långtifrån unik, som organisation möter vi ständigt ungdomar som utvecklat egen psykisk ohälsa som en konsekvens av sin hemsituation, men de har sällan fått höra att det kan vara en konsekvens utan snarare att det är ett problem som ligger hos dem. På Maskrosbarn pratar vi aldrig om, med eller till barnen som problem utan vi förklarar att när de växer upp med missbruk och psykisk ohälsa kan de utveckla konsekvenser av detta, vilket inte alls är konstigt. Precis som det blev för Elsa så är det många av barnen vi möter som får hjälp och stöd först när de själva utvecklat egna konsekvenser. Då kan de ha levt i en miljö där de behövt stöd under flera års tid men inte fått det.

Vuxna i samhället har ett ansvar för att det inte ska bli såhär, barn har rätt till stöd och hjälp och det ska inte behöva gå så långt att de utvecklar egna konsekvenser innan de får hjälp. Ofta när vi är ute och föreläser eller träffar vuxna får vi frågan om vad de kan göra, vilken hjälp som är den bästa. Svaret är egentligen att det inte finns ETT svar utan lika många svar som det finns barn, varje barn är unikt och det måste finnas stöd som är anpassat efter varje barns olika behov. Vi har under våra tolv år som organisation sett att det finns olika behov av stöd och av den anledningen erbjuder vi åtta olika stödprogram, alla utvecklade tillsammans med ungdomar. Vissa ungdomar trivs bäst med individuellt stöd, andra i grupp, vissa vill höras på internet och andra vill åka på läger och känna gemenskap med andra som lever i liknande situationer. För oss är det viktigt att kunna erbjuda olika typer av stöd för att kunna se till olika behov.

Men det finns en sak som samtliga barn vi möter brukar svara på frågan vad de önskar av vuxna och det är ”någon som är snäll”. Någon som är snäll, någon som frågar en hur jag mår, vad jag tycker är viktigt och som inte tycker att jag är jobbig eller ett problem. Det finns mycket kvar att göra och jobba för när det kommer till stöd för barn som växer upp i familjer med missbruk och psykisk ohälsa i samhället men vi får aldrig glömma att det, trots det, kan betyda mycket att vara ha en vuxen i sin närhet som är snäll och som ser en!

Linn Englund, föreläsare och projektledare, Maskrosbarn
www.maskrosbarn.org