Kerstin Evelius

Innovation – nytänk eller omstöpta tankar?

Jag får fortfarande brev och telefonsamtal från innovatörer och entreprenörer som vill ha finansiering för att testa sina idéer på psykiatriområdet. Det finns en klar förväntan om att det ska finnas pengar som kan stödja projekt på just det här området. Och det är ju inte konstigt, det har alltid funnits.

Åtminstone sedan jag började jobba med de här frågorna, 1995. Hela Psykiatrireformen kryddades med olika typer av projekt för att utveckla insatserna. Då är det nedslående att se att än i dag, 20 år senare, är det normala utbudet i kommunerna boendestöd, sysselsättning och särskilt boende – vilket var precis de verksamheter som kommunerna fick ansvar för att bygga upp. Vart tog nytänket i projekten vägen?

Under min tid i den förra Psykiatrisamordningen, 2003 – 2006, gick återigen stora pengar ut till kommuner och landsting. 700 miljoner kronor gick till 460 gemensamma projekt i landsting och kommuner. Både Social­styrelsen och Riksrevisionen konstaterade att projekten var kortsiktiga och att bara ett fåtal lever vid­are.

Motivet till att satsa på projekt är att stimulera nytänkande och innovationskraft. Men när jag tittar på de projekt jag sett genom åren vet jag inte om det är så mycket innovation. I projektform använder man – gärna med olika namn efter universitet, städer som provat tidigare eller grundare, det vi egentligen vet funkar; att fråga den som behöver hjälp och stöd vilken hjälp och vilket stöd hen vill ha och sedan utföra det. IPS är ett sådant exempel, psykiatrisk rehabilitering i metodform och det som kallas housing first, det vill säga att en hemlös får någonstans att bo istället för att först träna på att bo.

Ibland känner jag att vi omformar samma navelludd i otaliga formationer och så kallar vi det innovation. Det jag tror att vi behöver är att få våra nya intryck från andra branscher, andra logiker och se hur vi kan använda andra analyser för att tänka om. Jag är förtjust i sociala investeringstanken, att fondera medel för att ställa om verksamhet så att man undviker de höga kostnaderna. Just nu sitter jag och funderar på om Hack for Sweden skulle kunna vara ett sätt att få in ny luft i vårt tänkande. Eller om vi helt enkelt skulle ta och lyssna på patienter, brukare och anhöriga och göra det de bedömer vore det bästa. Det vore en ny grej. Vi skulle kunna kalla det för Sverigemodellen.

Kerstin Evelius