Sekretariatet

Jenny bältades 46 gånger på 26 dygn

Hon var 16 år när hon hamnade inom slutenvårdspsykiatrin på grund av sina ätstörningar och självmordstankar. Hon blev kvar i samhällets vård i drygt tre år. Under den tiden utvecklade hon ett allvarligt självskadebeteende och var med om att bältesläggas hela 46 gånger på 26 dygn. Något som i efterhand gav henne posttraumatisk stress. Vi har pratat med Jenny om hennes upplevelser av tvångsåtgärder och hennes tid inom psykiatrin.
– Nu är jag helt frisk, men jag har aldrig varit så sjuk som jag blev under tiden inom slutenvården berättar Jenny som nu är 22 år och pluggar till sjuksköterska i Varberg.

Hur hamnade du i tvångsvård från början?
– Jag lades in frivilligt när jag var 16 år, för att jag behövde få hjälp med självmordstankar och anorexi. Men jag åt inget, jag fick inte i mig varken vätska eller mat på avdelningen och vägrade att sondmatas. Då ändrades min vård till tvångsvård för att personalen skulle kunna sondmata mig under tvång, eftersom jag behövde få i mig näring.

Hur kändes det, att bli sondmatad under tvång?
– Det kändes såklart inte alls bra. Man slits ifrån all värdighet man tycker att man har. För man bestämmer inte över sitt eget liv längre. Och när man är så sjuk som jag var då så kan man inte se varför man behöver tvångsmatas.

Hur gick det till?
– De lade mig i bälte och sondmatade mig, men ibland höll de fast mig istället för att bälta mig.

Bältessäng som används som tvångsåtgärd inom psykiatrin. Foto: Maria Nyström Agback

Bältessäng som används som tvångsåtgärd inom psykiatrin.
Foto: Maria Nyström Agback

Hur upplever du det, är det skillnad på att bli fasthållen och att bältas?
– Jag personligen blir hellre fasthållen än bältad, helt klart. För när man ska bältas så blir det faktiskt både fasthållning och bältning. För först ska man tas till bältesrummet. Och då är man fasthållen och buren dit och sen fastspänd av ett antal personer. De som gör det kan vara både personal och vaktmästare på sjukhuset om det inte finns tillräckligt med personal på avdelningen. Att vara med om det, med människor som man aldrig sett förut, mestadels män som ska bära och slita i en och sen bli fastspänd är helt klart är ett övergrepp.

Själva sondmatningen känns även det som ett övergrepp?
– Alltså det blir kaka på kaka på något sätt. För sondmatning i sig känns som en kränkning bara det eftersom det är så himla ångestladdat med mat. Sedan är själva processen, att sätta i och ta ur en sondslang, väldigt obehaglig. Att sondmatas medan man ligger fastspänd i bälte gör det hela såklart ännu värre. Men att bältas är i sig är mycket värre än själva sondmatningen.

Under första halvåret på kliniken bältades Jenny två gånger och det var på grund av att hon vägrade att bli sondmatad.
– Men jag sondmatades fasthållen eller ”frivilligt” kontinuerligt då. Hela tiden fanns hotet om bältning så jag lärde mig att det var bättre att gå med på att sondmatas än att bli bältad som var det andra alternativet. Det är ju en hotsituation, fast det inte finns något uttalat hot. Men man vet vad det är som gäller.

Jenny blev sedan bättre, hon började äta och behövde inte sondmatas längre. Men tiden på kliniken gjorde henne sämre på andra sätt. Hennes självmordstankar ökade och även hennes självskadebeteende, vilket ledde till att hon fortsatt tvångsvårdades. Jenny rymde från kliniken hela fem gånger. Hon rymde för att komma ifrån kliniken, men också för att hon ville skada sig själv. Hon kände inte att hon ville dö, men heller inte leva det liv hon levde. Hon orkade inte med sin situation, så hon ville skada sig för att på något vis ändå komma ifrån läget hon befann sig i. Hon tog överdoser med mediciner. Hon hämtades tillbaka till kliniken och fick motgift med dropp.
– Några gånger hade jag så stark ångest att jag drog ut nålen från motgiftet ur armen, då bältades jag vissa gånger eller sövdes. Jag har aldrig varit så sjuk som under tiden inom slutenvården.

En gång när hon rymde överdoserade hon på fler tabletter än de övriga gångerna vilket ledde till att hon fick vårdas på en intensivvårdsavdelning i några dygn.
– Efter det fick jag inte lämna avdelningen på två månader, jag fick inte gå ut på promenad ens tillsammans med personal. Det blev en slags bestraffning som gjorde mig ännu mer hospitaliserad och förvärrade min sjukdomsbild.

Jenny fortsatte att vårdas på kliniken för sina självmordstankar och självskadebeteende. Successivt blev hennes anorexi sämre och ungefär ett år efter att hon blivit inlagd så blev hon så dålig att hon återigen i princip slutade äta och dricka.
– Det ledde till att jag började sondmatas igen och under den månaden blev jag bälteslagd 46 gånger på 26 dagar. Främst för att jag skulle sondmatas, men ibland också eftersom jag skadade mig själv.

Det är otroligt många gånger, 46 gånger på 26 dagar, hade man kunnat göra något annat, tror du, än att använda tvångsåtgärder?
– Ja, absolut, så känner jag verkligen så här i efterhand. Men just där och då så tänker man inte på det. Men under den perioden så eskalerade det helt klart från vårdens sida, de tog inte lika mycket tid till att försöka kommunicera med mig. I början av min vårdtid så försökte de samtala, försökte förmå mig att gå med på att sondmatas frivilligt. Men ju mer bältningarna eskalerade ju mindre tid valde de att lägga på att kommunicera med mig, det blev som på automatik för de visste att det ändå skulle sluta med att jag bältades och sondmatades under tvång. De valde att inte lägga tid på att kommunicera utan gav upp. Det ledde till att jag som patient var helt medveten om vad som skulle hända, att det skulle bli bältning vid varje måltid oavsett om jag ville ändra mig eller inte. Det ledde till att jag kämpade emot ännu mer, jag klamrade mig fast i sängen för att jag visste att snart kommer de och drar mig härifrån. Det blev en ond spiral för alla inblandade.

Hur slutade bältningarna efter de här 26 dagarna?
– Vi gjorde en deal, jag och personalen, att om jag började äta självmant så sänkte vi målvikten som jag behövde komma upp i. Då resonerade jag, eller egentligen sjukdomen i mig, att det var bättre att börja äta. Genom det tog tvångsåtgärderna slut.

Var det ett bra sätt att hantera situationen tycker du?
– För min del så funkade det att göra så, men det är samtidigt ett sätt att acceptera sjukdomen. Som anorektiker vill man väga så lite som möjligt och att då få möjlighet att sänka målvikten är riskabelt eftersom man mycket lättare då halkar ner på undervikt igen.

Hade man kunnat bryta det här mönstret med bältesläggningar tidigare än efter 26 dagar?
– Absolut, men det är väldigt svårt att säga konkret hur. När man bältar någon på grund av självskadebeteende så tror jag det är mycket lättare att bryta, där tror jag att man i princip alltid kan göra på andra sätt. När det gäller bältning vid sondmatning så tycker jag det är svårare att se konkreta alternativ. För om någon är i stort behov av vätska och näring då måste man på ett eller annat sätt få i personen det.

Hur tänker du att man kan undvika bältesläggning vid självskadebeteende?
– Kommunikation är A och O, men jag upplever det som att vårdpersonalen inte har tillräckligt mycket utbildning i det. Det är lättare att bälta någon än att ta sig tiden att prata.  Men det måste alltid finnas en annan väg, och kommunikation är det första steget för att minska tvångsåtgärder.

Var det skillnad på olika personer i personalen, blev det olika mycket tvångsåtgärder beroende på vilka som jobbade?
– Ja, absolut. Det är det som är så farligt med slutenvårdspsykiatri att det blir rättsosäkert. Man ska ha tur med vilken personal som jobbar för de gör helt klart olika bedömningar.

Hur mådde du sen när du blev utskriven?
– Jag kom upp i målvikten ganska snart efter att vi kommit överens om det. Sen var jag kvar några månader till och blev sen utskriven till ett behandlingshem. Då hade jag slutat skada mig själv och åt ganska ok igen. Jag skulle inte säga att jag var frisk då, men inte heller i något akut läge.

Var det bra för dig att komma ifrån slutenvården och komma till behandlingshemmet istället? – Ja, det var det. Jag var där sedan i ett och ett halvt år. Det var ett behandlingshem som var specialiserat på ätstörningar och självskador bland unga kvinnor.

Jenny är sedan kvar på behandlingshemmet i ett och ett halvt år och är 19 år när hon flyttar därifrån. Hon har då vårdats i drygt tre år. Då flyttar hon till Borlänge till en folkhögskola och läser in gymnasiet.

– Jag var väl då inte helt hundra, jag blev väldigt institutionaliserad under mina år i vården. Det blev en väldigt stor omställning när jag flyttade långt ifrån alla jag kände och började plugga och bo i egen lägenhet. Och det var då jag först fick symtom på posttraumatisk stress från tiden inom psykiatrin, från mina upplevelser där. Då valde jag att gå och bearbeta det hos en privat psykolog. Idag mår jag bra, jag är helt frisk idag.

Vad är ditt förtroende för psykiatrin så här några år senare?
– Jag försöker mitt yttersta att tänka att alla inte är likadana och att problemen inte ligger på individerna utan att problemen ligger på en strukturell nivå oftast. Men nej, jag har inte stort förstroende för psykiatrin och det blir svårt för mig att rekommendera andra att söka vård. Alltså jag tycker såklart att man ska söka om man behöver det, men jag har inga bra erfarenheter.

Till sist, hur ser du på vårt uppdrag, vad önskar du att vi kommer fram till vad gäller tvångsåtgärder mot barn i psykiatrin?
– Mitt hopp är att bältesläggning tas bort som tvångsåtgärd helt, men det får inte bli som konsekvens att man ökar medicineringen istället. Om inte det går så vill jag att man ändrar reglerna för hur det får användas så att det blir en stor minskning av bältesläggningar. Men då är det viktigt att det dokumenteras rätt, så att det inte blir tvång i smyg istället. Så länge tvångsåtgärderna finns så kan de utnyttjas, tänker jag. Jag förstår ju att man från vårdens sida ibland inte vet hur de ska göra när det gäller en patient som det verkligen inte går att kommunicera med och som kanske samtidigt är våldsbenägen. Detsamma kan ju gälla med anorexi initialt, men tvångsåtgärder ska ju inte behövas under en längre tid.
Sedan är ett bra bemötande är väldigt viktigt, ett bra bemötande skapar tillit och trygghet vilket ju är jätteviktigt med personer som mår dåligt psykiskt och kan definitivt minska behovet av tvångsåtgärder.

Sven Akselson

Läs mer:

”Helst skulle jag vilja att man tog bort alla tvångsåtgärder helt”

Thérèse Eriksson: ”Jag tror att 9,5 av 10 tvångsåtgärder går att undvika”

”Att ta bort tvångsåtgärder helt tror jag är farligt för ungdomarna”

Tvångsåtgärdsutredningen