Kerstin Evelius

Konferenser – vem är de till för?

Kerstin Evelius

Just nu svämmar mailkorgen över av konferensinbjudningar. Inget ämne är för litet eller för stort för att tarva en konferens tycks det. Avsändarna är alla tänkbara, myndigheter (som ofta fått i uppdrag att ordna just en konferens), intresseorganisationer, högskolor, privata konferensanordnare. Föreläsarna är mer ofta ungefär desamma.

I mitt jobb blir jag ofta inbjuden att delta i konferenser, antingen för att prata eller delta. Konferenser kan vara en möjlighet, en arena för nya insikter eller en möjlighet att knyta kontakter och nätverka. Gott så. Min förundran gäller mängden konferenser.
Jag skulle säga att jag tackar nej till att delta ungefär dubbelt så ofta som jag tackar ja. Antingen för att konferensens tema ligger utanför mina fokusområden eller för att jag inte hinner vara med på alla. Ofta är jag också tveksam till vad min närvaro har för betydelse. Jag tycker själv att det är viktigt att berätta om regeringens strategi på området psykisk hälsa (som du i lugn och ro och alldeles gratis kan läsa här) och vad vi i samordningen gör på olika områden. Men det som slår mig är att det inte sällan är samma personer jag möter på dessa konferenser, människor jag halvkänner som jag är övertygad om vet precis vad jag kommer att säga.

Sedan är upplägget ungefär detsamma – en myndighet berättar om nån satsning eller redogör för statistik, ett gott exempel eller två (nästan alltid projekt) får visa hur de gör på hemmaplan och till sist en panel med kloka människor som alla brinner för just det ämne konferensen handlar om och har ungefär samma uppfattning. Det bästa inslaget är nästan alltid när en person med egen erfarenhet är med, då kan det ibland bli tydligt hur långt det är mellan konferensen på hotellet och verkligheten där de vi jobbar för finns.

Förutom de möjligheter som ges att få lite nya tankar och diskutera lite frågor med likar undrar jag många gånger vad deltagarna går därifrån med. Kanske vill man jobba med det projekt man just fick ta del av, men tyvärr – du kan inte ensam driva den förändringen, förändring kräver mer kraft än ett par aldrig så driftiga konferensdeltagare. Det kräver bland annat långsiktighet, uthållighet och en chef som vill förändring. Ville man veta mer om myndigheternas kunskapssammanställningar eller statistik är det inte svårare än att gå in på myndighetens hemsida. Vill man veta hur det är att vara patient, brukare eller närstående finns det i allmänhet en källa att ösa ur på hemmaplan – de har till och med upplevelser som är från just den verklighet där konferensdeltagaren jobbar, just där och just nu.

På regeringens uppdrag fördelade Socialstyrelsen 428,5 miljoner kronor till kommuner och landsting under perioden 2008–2011. Syftet var att förstärka kompetensen bland personal som kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Minst 30 000 personer deltog i någon typ av utbildning, den stora majoriteten mellan 1 och 5 dagar, det vill säga sannolikt en konferens. Skapade detta någon förändring för patienter, brukare och anhöriga? Någon effektutvärdering finns som vanligt inte. Men jag är tveksam. Förändring sker inte i skutt, som kommer av insikter. De kommer genom träget arbete.

Jag pratade med en BUP-avdelning i Skåne som under ett år haft en bokcirkel runt en bok om lågaffektivt bemötande i syfte att minska antalet tvångsåtgärder. De har läst ett kapitel till varje APT och reflekterat tillsammans. Nu, säger de, är de redo att gå en utbildning för det är först när alla är på samma spår som en utbildning kommer att bli mer än ett tomtebloss. Så klokt tänkt. Och en normal konferensavgift för en deltagare räcker till många böcker. Eller många kanelbullar som man kan ha när man bjuder in patienter, brukare och närstående för att lyssna på deras behov av förändring av verksamheten.

Som sagt – jag tycker konferenser kan vara både bra och givande men när jag för några veckor sedan noterade att det pågick tre olika konferenser om psykisk ohälsa bland barn parallellt i Stockholm undrade jag i mitt stilla sinne varför det behövs. Och vilka som går.

Kerstin Evelius