Sekretariatet

”Med rätt kunskaper och empati kan tvångsåtgärder förbjudas”

Anna-Clara Skogholt är 25 år och bor i Göteborg. Hon har egen erfarenhet av tvångsvård och tvångsåtgärder, vilket hon numera också föreläser om. Vi ringde upp henne för att höra om hennes erfarenheter och hennes syn på tvångsåtgärder riktade mot barn.

Anna-Clara blev inlagd för tvångsvård första gången när hon var 15 år. Hon var sjuk och hade rymt hemifrån och befann sig i en annan stad än där hon bodde när polisen kom för att köra henne till sjukhus.
– När polisen kom ville jag först inte ens berätta vem jag var, men efter viss övertalning så berättade jag och de körde mig till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).
Anna-Clara blev då för första gången inlagd för tvångsvård.
– Det var inte vad jag hade behövt, jag hade behövt mer insatser av socialtjänsten med min hemsituation, det hade kunnat vara mer till hjälp. Det kändes fel, det kändes som jag var på helt fel plats. Jag ville därifrån, jag tyckte det var jobbigt att vara inlåst, jag fick ingen behandling, det var mest som förvaring.

På avdelningen blev Anna-Clara fråntagen sin mobiltelefon och fick inte ha kontakt med sina kompisar, personalen bestämde vilka hon fick ha kontakt med.
– Det kändes som att jag tappade kontakten helt med omvärlden. Det var en rutin de hade på avdelningen. Ingen av de inlagda fick ha sina mobiltelefoner.

Anna-Clara tvångsvårdades i en månad innan hon skrevs ut. De följande åren var Anna-Clara inlagd på BUP några gånger under kortare perioder, men då frivilligt. När hon var 17 år blev Anna-Clara sjukare och hämtades med polis från hemmet hon bodde på till en BUP-avdelning där hon återigen skrevs in för tvångsvård. Hon kom att stanna på avdelningen i ett och ett halvt år.
–  Den gången var den värsta gången jag har varit inlagd. Jag ville inte ha medicin så jag tvångsmedicinerades med injektioner. Jag upplevde det som ett starkt övergrepp, helt jämförbart med att bli våldtagen.

Anna-Clara beskriver hur det gick till. Hur hon blev fasthållen av flera personer, fick byxorna nerdragna och fick sprutan.
–  Och så fortsatte det varannan vecka i ett och ett halvt år. Under hela tiden jag låg inlagd så tvångsmedicinerades jag. Jag tyckte det var så vidrigt att vara fasthållen så jag till slut slutade göra fysiskt motstånd när de tvingade mig att ta sprutan.

Efter en tid med tvångsinjektioner sa Anna-Clara till personalen att hon var beredd att ta sin medicin frivilligt, att hon hellre ville ta tabletterna. Men hennes läkare bedömde att risken var för stor att hon skulle sluta ta tabletterna så han bestämde att tvångsmedicineringen skulle fortsätta.
– Det gör mig väldigt arg, att jag istället för frivilligt ta tabletter skulle behöva bli kränkt varannan vecka. Jag hade inga planer på att sluta ta tabletterna, men jag fick inte ens prova och visa att jag kunde sköta det.
Tvångsmedicineringen fortsatte och skedde på flera platser på avdelningen, även i Anna-Claras rum vilket ledde till att hon kände sig väldigt otrygg, även i sin egen säng.
– Jag hade behövt en trygg plats där, så att jag inte kunde känna trygghet i min säng var väldigt problematiskt.

Anna-Clara fick inte heller någon information om de rättigheter hon hade som patient inom tvångsvården. Inte heller hade hon några samtal med personalen om de upprepade tvångsåtgärderna. –  Fast en gång så var det faktiskt en sjuksköterska som sa förlåt till mig efter en tvångsinjektion och det betydde jättemycket för mig. Det kändes som att hon förstod att jag upplevde det som ett övergrepp. Jag kände mig förstådd då.
Nu, flera år senare, har Anna-Clara fortfarande men av det tvång hon utsattes för.
– Jag lever nu i efterhand med en stark otrygghet efter det som jag utsattes för inom barn- och ungdomspsykiatrin. Jag har en stark sjukhusskräck och känner mig alltid otrygg i sängar, där jag egentligen borde känna mig trygg.

Anna-Clara tror att man skulle kunna ta bort tvångsåtgärder helt.
– Jag tror att det går att skapa en bra vård för våra barn och ungdomar i psykiatrin utan tvångsåtgärder, det är jag helt säker på. Ju mer tillgång man har till tvång, desto mindre benägen är man att lösa konflikter. För det är ju alltid en konflikt som behöver lösas innan en tvångsåtgärd sätt in. Personalen vill en sak och patienten vill en annan.
Det gäller att utbilda personalen mer i konflikthantering och motivation. Jag tror på personalen, att de kan, om de bara får rätt kunskaper och har empati.

Sven Akselson

Läs mer om Anna-Clara här

Läs mer om tvångsåtgärdsutredningen här