Gästbloggen

Min historia: Åsa Vikman om att vara bipolär, mamma och socionom

Åsa Vikman

Åsa Vikman

Jag har så länge jag kan minnas haft några minnen som visat sig som osammanhängande bilder i mitt huvud, men det var först när jag var tolv år som jag kunde sätta ihop dessa minnen i ett sammanhang. Jag minns det som igår, där jag låg i min säng och grubblade och äntligen förstod. Men vilken tragisk insikt det var. Oförmögen att bearbeta det då, fick det dröja till vuxenåldern tills jag orkade.

Minnena utspelar sig i det lilla faluröda huset med vita knutar mitt i skogen som vi bodde i fram till denna händelse. Första minnet består av att min pappa skriker på min mamma att hämta ärtor. Jag kommer än idag ihåg känslan av att han betedde sig konstigt. Förmodligen var han full. Det andra minnet är när jag sitter i min mammas knä och äter kinapuffar och min pappa plötsligt kommer och tar tag i min mammas höga arm och drar upp henne så att jag ramlar ur knäet och i soffan. Tredje minnet utspelar sig i sovrummet där jag ser min pappas ända sticka upp ur lakanen varpå han skriker ”gå ut!”. Vad som hände där egentligen kan jag bara spekulera i, men jag vet att som barn kändes det skrämmande. Resterande minnen i samband med denna upplevelse är ganska diffusa. Vi är i hallen och det är stressigt och jag är rädd. Det var då vi flydde från vår pappa till vår morfar och sedan vidare till kvinnojouren.

Mamma tog tillbaka honom några gånger, tills hon var redo att lämna för gott. Vi flyttade då upp till min mormor och hennes man i Värmland där min mamma startade ett helt nytt liv med sina två döttrar, jag då 3 år och min syster 1,5 år. Sedan händer det som absolut inte fick hända, mamma dog. Plötsligt och oväntat en fredag morgon. Jag var då 12 år och var den som ringde 112. Det är märkligt hur det fortfarande efter 19 år känns som att det var igår det hände.

När mamma gick bort blev det väldigt tydligt att båda mina föräldrar kom från dysfunktionella familjer. Trots att släktingar visste hur min pappa var så fick jag och min syster flytta ner till Småland till min pappa och hans nya familj. Jag blev snart varse om min pappas alkoholproblem och hur elak han blev när han drack. Otryggheten var total, samtidigt som jag inte fick någon kärlek, vilket resulterade i att jag börjat må väldigt dåligt. Ångesten var ständigt närvarande i form av en klump i magen, jag kunde sitta på måndagen i skolan med klumpen i magen för att jag inte ville att det skulle bli fredag.

Vi hade kontakt med socialtjänsten, men de beslutade att behov av insats inte förelåg, trots att både jag, min lillasyster och pappas fru berättade hur dåligt vi mådde. Det kändes som att jag var sviken av alla vuxna och jag började tänka på att det kanske vore bättre att jag inte levde. Jag orkade inte må så dåligt som jag gjorde. Som tur var så var jag för feg att omvandla tankarna till handling. Och någonstans ville jag ändå leva.

När jag började gymnasiet hade jag vant mig vid att må dåligt psykiskt att det var ett normaltillstånd för mig. Omedvetet tänkte jag så fort jag mådde sämre än vanligt att jag ”kan alltid ta livet av mig”. Denna tanke lugnade mig för att den gav mig en sorts kontroll i min situation. Det var mitt dåliga mående och min osäkerhet som gjorde mig till ett offer för min engelsklärare som kom att ta min oskuld och utnyttja mig sexuellt under drygt ett års tid. Denna period kom att sätta djupa spår i mig.

Året jag skulle fylla 18 hade min pappa hotat mig med att ta min lägenhetsnyckel som födelsedagspresent i över ett halvår vilket hade gjort att jag börjat ta hotet på allvar. Min kompis som jag umgicks mycket med under den perioden hade frågat sin mamma om jag kunde få bo hos dem ett tag och mycket sammanfattat gick flyttlasset till min kompis och hans familj den 23 november 2004. Dagen då jag fyllde 18 år. Det var detta som blev min räddning och början på min resa mot min diagnos.

Jag flydde staden där jag hade så många negativa minnen och tog med mig min första pojkvän till Chile. Väl där gjorde jag slut med honom, flyttade hem och åkte ganska snart därpå till Mexiko där jag reste runt i månader till olika killkompisar. Efter att ha bott i Malmö hos ytterligare en kille och gjort slut med honom hamnade jag i Stockholm och sen i Lund där jag började studera nationalekonomi.

Under en redovisning som jag skulle ha själv på mikroekonomin slutade munnen helt plötsligt att fungera och jag kunde inte få fram ett enda ord till. Händerna skakade och benen vek sig. Jag fick framför hela klassen en stark panikattack. Rädslan för att jag skulle skämma ut mig igen gjorde att jag utvecklade agorafobi. Under flera månaders tid gick jag knappt utanför lägenhetens fyra väggar. När jag tillslut fick hjälp av antidepressiv medicin började jag långsamt kunna gå ut och vara nära andra människor igen.

Medicinen gör dock att jag hamnar i ett hypomant skov vilket sätter igång en lång destruktiv och ond spiral. Jag gör slut med min pojkvän och träffar nya killar varje kväll tills den hypomana perioden blir avbytt av en depressiv period. Då mår jag så dåligt att jag inte kommer ur mitt lilla studentrum. Jag lyckas övertala mitt ex att ta tillbaka mig och tillsammans flyttar vi till hans hemland Australien.

Jag går så småningom ner i en depression och får träffa en läkare som dubblerar min dos antidepressiva vilket triggar igång en långvarig hypoman period. Under detta skov som varade två månader lyckades jag göra slut med min pojkvän igen, flytta in hos några tjejer som jag så småningom blir ovän med, träffa fem nya killar och sedan slutligen flytta hem till Sverige igen.

Väl hemma beslutar jag mig för att börja studera till socionom av samma anledning som många andra som väljer socionomprogrammet: hjälpa andra. Ofta har studenterna precis som jag personlig erfarenhet av socialtjänst och kanske också vill vara med och förbättra den. Detta var i alla fall mitt mål när jag började studera till socionom.

Under utbildningen träffar jag min man vid ungefär samma tidpunkt som min ångest når sin kulmen. Jag orkar inte längre leva med ångesten men jag vill inte dö. Jag söker med stöd av min man hjälp på vårdcentral där jag berättar att jag inte orkar leva med ångesten längre. Läkaren skickar mig till psykakuten där jag blir satt på den medicin som jag har idag. Jag kommer så väl ihåg känslan av att hjärnan åkte på semester. Äntligen gick den inte på högvarv och jag kunde slappna av och sova en hel natt. Sedan min mamma dog hade jag vaknat i genomsnitt varannan, var tredje timme för att gå på toaletten.

Ganska snart därpå blev jag äntligen mamma och med det kom den överväldigande oron. Jag hade bestämt mig för att försöka amma och de första nätterna på BB spenderades sittandes upprätt och mestadels vaken på grund av smärtan i bröstvårtorna. Väl hemma fortsatte nätterna på liknande sätt. Min dotter Isabelle hade dessutom en vakenperiod mellan ett och fyra varje natt så tröttheten var total. Som en konsekvens av detta plus den dränerande oron som jag plötsligt hade för en annan människa, hamnade jag återigen i en depression.

Innan Isabelle hade jag ju alltid tänkt att jag i värsta fall fick ta livet av mig, men när jag nu av vana tänkte den tanken stannade jag upp och slog bort den. Jag skämdes över att överhuvudtaget ha tänkt den. Nu var mitt liv helt plötsligt så mycket mer värt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte denna insikt var jobbig. Jag kunde nu inte längre ha detta som en slags sista-utvägen-tanke. Hur skulle jag nu tänka när allt var som jobbigast?

I dag har jag varit tvåbarnsmor i lite drygt två månader och jag kämpar verkligen med att orka ta nätterna så att min man också får sova. Oron är som tur är inte lika stor med min son Alexander som den var med Isabelle.

När jag tittar tillbaka på mitt liv så är det ganska tydligt att händelserna i min barndom har föranlett diagnosens utbrott. Mammas död, den ständiga ångesten, dålig sömn, min lärare som utnyttjade mig sexuellt. Detta tillsammans med att jag har en skörhet för att drabbas av psykisk ohälsa då det är vanligt förekommande i min släkt, var ett perfekt recept för att utveckla bipolaritet.

Att det sedan skulle dröja mer än tio år innan jag blev diagnostiserad och fick rätt medicin är inget annat än tragiskt. En stor del av mitt vuxna liv har min sjukdom skapat problem för mig själv och gjort att jag och andra runt omkring mig fått lida. Som konsekvens av detta har jag fått om än mer ångest och mått sämre. Just därför skulle jag både vilja uppmärksamma vikten av att få hjälp i tid och vikten av att ge rätt medicinering, då fel medicinering, i detta fall antidepressiva, satte igång en ond spiral av hypomana/depressiva perioder.

Anledningen till att jag började blogga om mitt liv som bipolär är för att jag som socionom har märkt att det finns mycket fördomar kring bipolaritet bland kollegor. Inte sällan används bipolär som ett skällsord.

Min vision är att öka kunskapen kring psykisk ohälsa i allmänhet och bipolaritet i synnerhet för att således minska skammen och stigmat som föreligger. Både i samhället generellt men framförallt bland professionella som ofta kommer i kontakt med personer med psykiska och neuropsykiatriska diagnoser.

Åsa Vikman

Vill du läsa mer – här hittar du Åsas blogg: bipolarmamman.se