Gästbloggen

När jag blir bemött av en människa får jag bättre förståelse

Johanna Svenningsson

Johanna Svenningsson

”Nämen, nu verkar Kalle sådär undvikande igen.”
”Jaha, nu beter Karin sig sådär märkligt som hon alltid gör när jag börjar prata om detta.”
”Nej, nu känns det som om Anna inte kan ta emot det jag berättar.”

Så har jag ibland tänkt när jag träffat läkare, sjuksköterskor, psykologer och andra människor som arbetat inom psykiatrin. Jag har upplevt att den människa som suttit mittemot mig plötsligt har börjat bemöta mig väldigt annorlunda. Inte sällan har det handlat om ett bemötande som jag har upplevt som avvisande, eller bromsande.

”Oj, nu tog det stopp. Nu har den här personen slutat att hjälpa mig.”

När jag har berättat för dessa människor om hur jag upplevt deras bemötande, har jag fått olika reaktioner. Vissa har sagt att de själva inte upplevt att de bemött mig annorlunda mot hur de brukar. Andra har försökt flytta fokus från sitt eget bemötande till mina problem, medan ytterligare andra har förklarat att det är så de jobbar.

”Om jag märker att du är ledsen eller upprörd, då tar jag ett steg tillbaka.”

Det har också funnits personer som berättat att deras bemötande haft sin grund i medkänsla och en känsla av att vara otillräcklig. De har känt väldigt starkt med mig, och har känt sig otillräckliga när de inte har kunnat föreslå någon konkret lösning eller behandling. Denna känsla av otillräcklighet har de försökt dölja för mig, eftersom de har tyckt att de inte borde berätta sådana saker för en patient. För ”det ska man inte göra”. Ibland har jag fått intryck av att det har varit i stort sett tabu.

När jag har fått höra att någon har känt sig otillräcklig, och därför bemött mig på ett sätt som jag uppfattat som plötsligt annorlunda, så har jag bara blivit väldigt glad.

”Vad fint att den här personen kan känna sådan empati och medkänsla och vilja hjälpa mig så mycket. Hen har verkligen valt rätt jobb!”

Att någon inte kan lösa alla situationer innebär att den personen inte är perfekt. Vilket i sin tur innebär att personen är människa. Och människor är vi alla, oavsett om vi i situationen är läkare, sjuksköterska, psykolog, skötare, kurator, arbetsterapeut eller patient.

När personalen vågar vara människor, vågar jag släppa in dem och låta dem hjälpa mig. För då vet jag var jag har dem. Jag slipper känslan av att de gömmer sig bakom en mask. Jag slipper undra varför de plötsligt bemöter mig ”konstigt”. Jag slipper känna osäkerhet och otrygghet. Och jag upplever att jag får en helt annan förståelse. För nog tycks det vara lättare att se och höra en annan människa, om man själv får vara precis som man är.

Johanna Svenningsson
patient, föreläsare och mest av allt människa