Gästbloggen

Om den offentliga vårdens ineffektivitet vid utmattning och depression

Med egen psykisk ohälsa och erfarenhet av omfattande psykiatrisk vård är min slutsats efter femton års hjälpsökande att för att bli frisk behöver jag lämna den. Såklart är vissa insatser och framförallt möjligheten att få samtalskontakt med en jämlik vårdkontakt hjälpsamt men min depression och utmattning består som terapiresistent liksom att bemötandet och hjälpen jag fått i slutenvården har bidragit till att jag försämrats.

Min far dog och lämnade en liten summa pengar efter sig så jag kunde pröva funktionsmedicinsk behandling i privat regi med fokus på livsstilsrelaterade frågor, med omfattande undersökningar av alla symtom jag har varav några som inte definieras som psykiatriska och en stor mängd kosttillskott. Eftersom hälsa legat i fokus hos mig sedan barnsben är jag väl insatt i vikten av motion och vilken mat som fungerar som medicin mm, så den hjälp jag fått av min allmänspecialistpraktiserande läkare är rekommendation av kosttillskott utifrån vad som saknas mig bland annat på cellnivå. Tester som den offentliga vården inte utför och därför inte är i närheten av att kunna hjälpa mig för, inte minst för att vården är baserad på mediciner som ska minska symtom istället för att läka orsakerna och för att våra läkare vet nada om nutrition. De brittiska medicinstudenterna har börjat efterfråga nutritionslära i sin utbildning och funktionsmedicinen är ”up and coming” i USA sedan slutet på nittiotalet medan diskussionen lyser med sin frånvaro bland maktmänniskorna i den offentliga vården i Sverige. Trots fem år av svåra sömnproblem svarade jag på kosttillskotten redan efter två veckor med att inte längre få några uppvaknanden under sömnen. Efter cirka sex veckor kunde jag glesa ut sömnmedlet och dessutom har jag fått en sömncykel mer per natt de senaste veckorna. Något annat mirakulöst är dessutom att jag numera känner mig mentalt stabil och har full tillgång till mitt intellekt! Jag känner mig hoppfull och hoppas att jag snart också blir uthålligare och kan leva min vardag åtminstone på treans växel så jag kan återgå till lönearbete efter åtta år av sjukskrivning.

Jag är tacksam för min förbättring och kan nu ägna all kraft åt att lyfta livet ur brukarperspektivet i psykiatrin och skriva om de orättvisor jag och många jag varit i kontakt med på slutenvårdsavdelningar. Förutom att ge de krakar jag mött en röst i de fall de inte vågar eller kan klaga eftersom de är i beroendeställning till dem de ska lämna klagomålen till så har jag själv ett svårt dilemma jag kommer att stå inför om jag försämras. Allt ledningen kunde bidra med av mina klagomål till slutenvårdens verksamhetschef, anmälan till Patientnämnden och min systers anmälan till IVO är ett kortfattat brev där de ”djupt beklagar det inträffade”. Jag har inte fått tala med berörda läkare efter åtta månader efter händelserna, verksamhetschefen undlät sig inte träffa mig på en neutral plats, ringa mig, skriva mig eller föreslå en annan plats än sjukhuset dit jag vägrar gå då jag känner panik bara av tanken att närma mig de lokaler jag suttit inlåst, blivit bortglömd, missförstådd och illa bemött av en mentalskötare flera gånger. Ingen förmåga att lösa konflikten har de trots att jag ett flertal gånger fört fram en vilja att lufta utmaningarna med mentalskötare, verksamhetschefen och överläkaren. Efter jag att dagligen gått igenom vad som hänt, läst alla mina anteckningar och brev jag skrivit under åtta månader har jag insett att jag inte blivit sämre i mitt mående på grund av min vardag utan för att jag just vistats på slutenvårdsavdelningar.

Stressen ökar enormt som inlåst då jag i min vardag alltid planerar var jag kan undkomma om kaos uppstår och på en slutenvårdsavdelning tvingas jag vara beroende av personal som jag upplevt kan ha svårt att vara på plats fysiskt, mentalt och professionellt när jag behöver stöd liksom att jag tvingas vara nära många andra som mår dåligt oftast i överfyllda avdelningar. Maten de erbjudit har resulterat i långa perioder av svält då jag inte orkat tänka på att ordna mat utanför avdelningen vilket naturligtvis har lett till att det också blivit svårare att sova. De nattliga och ljudliga nattkontrollerna på rummen har alltid väckt mig och lett till än sämre sömn än jag hade innan så efter ett par dagar har jag varit blivit ett vrak som vem som helst skulle bli depraverad på mat, sömn och trygghet.

Min öppenvårdskontakt menar att han har kännedom om flera patienter med samma diagnoser som jag och som vägrar att läggas in på slutenvårdsavdelning och som han medger inte heller blir hjälpt på någon av de avdelningar som finns tillgängliga. Vården klarar helt enkelt inte av patienter med flera diagnoser för vården är för högspecialiserad, den missar att skapa en helhetsbild av patienterna och har ingen samordnande läkare som kan göra det heller för den delen.
Min läkare har i ett svar till psykiatriledningen i samband med min systers IVO-anmälan lugnat den med att vi har de svåraste samtalen som jag medger att vi till en viss grad har men han vet inte allt. Jag kan nämligen inte längre vara öppen om mitt mående med risken för att bli inskriven med tvång på en plats som jag avskyr.

Ulrika Westerberg

Här hittar du inläggsförfattarens blogg om hälsa ur ett brukarperspektiv