Mikaela Javinger

Är det verkligen bara jag som har lik i garderoben?
– Om nätdejting och psykiskt mående

”Mer än hälften av alla svenska singlar nätdejtar så vi tycker inte det är så konstigt egentligen” står det att läsa på dejtingsajten Mazily angående att det skulle vara något skämmigt med nätdejting.

Det som är konstigt är att alla som gör det verkar må så himla bra jämt, för enligt den nationella folkhälsoenkäten 2015 skattar 30 procent av befolkningen att de har besvär av ängslan, oro eller ångest. Jag vet inte exakt hur matematiken går ihop.
Nästan alla presentationstexter jag sett börjar med en beklagan över hur svårt det är att skriva en presentation.
Den överväldigande majoriteten tycks därför ha enats om en klonbeskrivning av sig själva. Beroende på hur ingående dejtaren vill presentera sig kan han (jag vet inte om det är samma på hen och hon-konton) välja mellan ”Jag är en vanlig kille, hör av dig om du vill veta mer”
eller ”jag är en vanlig kille- trevlig/glad/humoristisk/busig/lugn/omtänksam/äventyrlig/trygg/spontan/ aktiv och helt okomplicerad. Fritiden spenderas på gymmet/löparspåret/golfbanan. Jag föredrar myskvällar framför krogen. Jag söker en glad/söt/ ärlig/stabil/aktiv/ordningsam tjej som gillar att träna, har fötterna på jorden/är sprallig/snäll och OBS – inte har några lik eller skelett i garderoben!!”.

Jaha. Där går jag bort.
När jag öppnar min garderob skramlar det nämligen och ut ramlar lik och skelett och andra otrevligheter huller om buller. Det är nästan lika fullt i min garderob som i köksskåpen, men fast jag knappt kan stänga dörren om dem vet jag i vilka skåp jag har mina bunkar, byttor och kläder. Och skelett.

Jag vill inte ha en garderob utan lik. Vem vore jag om jag inte hade någon grav att gå till, ingen plats att tända ljus och plantera gräs på, och då och då ta en gravöl och minnas gamla tider med den jag varit? Det är mycket praktiskt att kunna öppna garderoben och ha nära till kyrkogården. Då och då röjer man och sitter en stund på graven och solen kanske skiner.
Och mitt skelett är ju liksom stommen i mig, det som mina muskler och kurvor och valkar och ärr och blodkärl och min hud och märg vilar ovanpå.
Skelettet är en del av det som är min ryggrad och hjärnbalk och grunden för det som styr min kroppshållning, min röst genom sättet mina stämband är spända.
Det som är jag, och det som format mig och det jag lärt mig och den jag blivit, har tvingats eller valt att bli.
Och jag har upplevt kärlek trots, eller tack vare eller både och, de där skeletten.

Jag är inte alls stabil och jag tränar i princip bara när jag känner mig hypoman och när jag hör ordet myskväll kommer jag av någon anledning att tänka på åttitals-reklam för fryspizza med konserverad ananas. När jag går har jag inte bägge fötterna på jorden, om inte den ena är i luften ramlar man väl? Eller menar dom när man står still? Vill man stå still? Jag är otrygg och glad och snäll och dömande och orättvis och ärlig och spontan och sävlig och stabil och instabil, osäker, klängig eller ensamhetstörstande lite olika olika dagar. Och jag har upplevt kärlek ändå.

Det är svårt att skriva en presentation och man är sårbar. Vem vill man vara, vem tror man att man är? Vad behöver man, vem vill man ha? Känner jag mig själv, är jag sann, är jag skrytsam om jag skriver vad jag är bra på, orkar jag ens med en relation om jag tänker efter? Är jag inte egentligen alldeles för neurotisk för att vara något att ha?
Det roliga är att när jag skrivit just den slags nästan uppgivet ärliga presentation eller frågor, och försonat mig med att vara singel för alltid och kan glömma att någonsin få en dejt, då har mailen rasat in.
Eftersom jag aldrig någonsin träffat på en enda ”vanlig” kille och inte fattar vad de menar som beskriver sig så är det svårt att bli entusiastisk över deras intresse. Däremot har jag mött några riktigt intressanta människor bakom profiler som beskriver hur komplicerat livet kan vara, hur de hanterat svårigheter, vad de saknar.

En konstig sak är att det på vissa sajter finns rutor som folk glatt kryssar i med information om hårfärg, längd, religion, yrke, utbildning, musiksmak, matsmak, ålder etc.
Men det finns ingen ruta för vilken terapi man haft bäst hjälp av, om man tycker klassisk musik hjälper mot ångest, om man föredrar varm mjölk eller en tv-serie eller kanske i perioder behöver sömntabletter för att sova. Var ÄR de där 30 procenten som folkhälsomyndigheten pratar om? Är alla de redan ihop med någon? Eller är de bannlysta från dejtingsajter?

Jag tycker det är mycket viktigare att den som bär den kropp jag älskar springer om han gillar det och det får honom att må bra än hur många kilometer han springer, för jag tänker ändå inte följa med honom på hans löparturer. Jag hatar jogging. Och golf. Och om jag tränar vill jag göra det ifred, och kanske ta en öl på krogen efteråt. Och sen äta ananaspizza, eventuellt tillsammans.

Mikaela Javinger