Mikaela Javinger

Orkar ni höra orden personcentrerad vård en gång till?

mikaela_javinger500

Mikaela Javinger

Eller tänker ni som jag brukar göra när ett begrepp förekommer exakt överallt under en period och sen försvinner utan att ha gjort nämnvärd skillnad, att det är tomma ord, insäljningsretorik och kejsarens nya kläder? Har ni liksom jag varit med om att begrepp ni känner något inför, tror på, har kidnappats av folk som helt verkar ha misstolkat det och mjölkar ordet så länge det går, vattnar ur det så det tappar sin betydelse och kraft? Jag brukar vara rätt skeptisk till såna begrepp och tänka att inte mycket är nytt under solen, om ett tag är det något annat på tapeten men verkligheten är sig rätt lik. Men faktiskt tycker jag inte så i det här fallet.

Jag hörde talas om personcentrerad vård för några år sen och blev glad och överraskad att det som var min övertygelse om hur vård ska bedrivas fanns samlat i en teoretisk ram, att det beforskades, satsades på, att det fanns ord för det som inte bara handlade om mina känslor eller om mina privata upplevelser utan ansågs viktigt även i andras ögon, något som till och med den akademiska världen satt ord på och lyft upp.

I Göteborg finns ett centrum för personcentrerad vård, GPCC och de skriver så här:

”Personcentrering är en etik som vägleder oss i praktiska handlingar som medmänniska och yrkesperson. Personcentrerad vård innebär ett partnerskap mellan patienter/anhörigvårdare och professionella inom vård, omsorg och rehabilitering. Baserat på patientens berättelse (ofta tillsammans med närstående) och övriga undersökningar skrivs en hälsoplan, som innehåller mål och strategier för genomförande och kort- och långsiktig uppföljning.”

Nyckelorden är partnerskap, berättelse och att tillsammans utforma och dokumentera en överenskommelse/hälsoplan.

Det är nästan alla med på. Särskilt när man kan visa siffror på att förutom att patienterna och medarbetarna blir nöjdare, kan man spara pengar och inläggningstid minskar. Men sen kommer frågorna, för hur gör man då? Jag har deltagit i en del sammanhang där man står inför (eller vill veta mer om) implementeringen av ett personcentrerat arbetssätt i landsting eller på avdelningar och de flesta är entusiastiska. Men många är frustrerade, och några är skeptiska. Ofta handlar det om att man tycker alltihop känns vagt och otydligt. Eller onödigt: det är ju redan så här vi jobbar och alltid har gjort! Många är frustrerade och vill ha mer exakthet i metoden för att tro på den. Precis där klämmer skon, tror jag.

Man vill ha en metod. Man tror att ett personcentrerat arbetssätt handlar om ett exakt tillvägagångssätt och man vill ha en manual att följa för att förstå och kunna tillämpa. Fullt begripligt. Men det är inte en metod. Det är en etik, som sagt, ett förhållningssätt. Ett förhållningssätt är inte något man kan läsa sig till utan något man måste praktisera och placera i verkligheten gång på gång. Det är något som handlar om just ditt sätt att se på olika situationer och din egen roll. Orden berättelse, partnerskap och överenskommelse är en hjälp att omsätta etiken till handling, men om du inte funderar på vad det betyder för just din verklighet, hur du förstår det, blir det bara tomma ord.

Okej att vara frustrerad

Jag finner den här frustrationen lite uppiggande. All utveckling är krävande, speciellt när den handlar om ens person. Det kan verka skrämmande att gå igenom en process som inte bara handlar om att införa nya rutiner på jobbet eller lära sig ett nytt språk, utan komma i kontakt med känslor och attityder man kanske inte visste om att man hade. Och ännu mer skrämmande att göra det inför och tillsammans med sina kollegor. Blottande. Sårbart. Kanske för intimt? Eller laddat- vad händer om man tycker väldigt olika?

Men det är okej att vara frustrerad, det betyder ju bara att man är engagerad och faktiskt beredd att på djupet undersöka vad det handlar om, att vara nyfiken och vetgirig och bli otålig när man kanske omedelbart vill börja på det här nya sättet, men inte vet riktigt hur. Det kommer att uppstå samtal på jobbet där man inser hur olika man är. Kanske uppstår konflikter. Det är också okej, konflikter är inte farligt, det handlar om hur man löser dem. Ju längre man kommer i processen desto mer förvirrad och osäker kan man bli. Men det är övergående, det känns så medan något landar och mognar.

Maktförskjutning

En utveckling som handlar om omplacering av makt kan vara skrämmande. Jag tolkar hela kärnvärderingen i personcentrering som att vården lämnar över makten till patienten. Det är den person som lever med sin sjukdom som kan definiera hur mycket lidande den orsakar, hur mycket läkemedelsbiverkning får kosta och att beskriva vilken slags hjälp man själv tror skulle behöva för att få tillgång till de egna resurser man har. Att ha makten helt enkelt, över sitt liv och sin hälsa, och få hjälp i det utan pekpinnar och ultimatum.

Som jag tolkar partnerskap handlar det om ett samarbete där bägges kompetens och expertis respekteras och man arbetar tillsammans för att uppnå bäst resultat. Ibland får man överlämna en del av sitt kontrollbehov och stå tillbaka för att låta den andra agera i de områden där den kan tänkas ha mer kunskap, man lyssnar och lär, och sen gör den andra detsamma.

De ord som används för att beskriva personcentrerad vård är som sagt en hjälp till detta, men du kan inte fuska dig genom processen: Att ta del av någons berättelse är ett privilegium som gör den vidare vården bättre, att berätta är ett förtroende som kräver en tillitsfull anda och en äkta vilja att lyssna. Att arbeta fram en gemensam hälsoplan betyder inte att en medarbetare pumpar en patient på information och sen sammanställer ett dokument utifrån sin egen tolkning.

En ofta citerad studie från 1984, The Effect of Physician Behavior on the Collection of Data, av Howard B. Beckman och Richard M. Frankel visar att en del läkare står ut med att lyssna i snitt 18 sekunder på sin patient utan att avbryta. Jag skulle inte känna för att inleda en berättelse om bakgrunden till att jag sökt vård i vetskap om att jag har 18 sekunder på mig.
Lyssnandet kanske måste få lov att ta tid, det kommer ge otroligt mycket tillbaks för alla.

Mikaela Javinger

Läs också: Sineva Ribeiro: Personcentrerad vård är framtiden för psykiatrin