Mikaela Javinger

Påverkan sker på många plan och alla behövs

För två år sen såg jag Poul Perris program ”Nyfiken på partiledaren” i SVT. Partiledarna fick under en timmes samtal berätta om sin uppväxt, värderingar och personliga drivkrafter bakom politiken.

Mikaela Javinger

Mikaela Javinger

Jag minns särskilt avsnittet med Jonas Sjöstedt.
Han berättade hur han som trettonåring kom i kontakt med dåvarande VPK (deras ungdomsförbund antar jag) och direkt blev upptagen i gemenskapen. Han bjöds in i samtalet med de andra som var äldre, han fick kaffe och sattes att måla väggarna i källarlokalen där de huserade, han kände sig delaktig, behövd och sedd som vuxen.
Han kände sig trygg. Där uppstod hans livslånga politiska engagemang, och där lades kanske grunden till just hans röst i samhället.

Jag tänker att känslan av att vara välkommen är en otroligt viktig komponent för att våga utforska sina tankar tillsammans med andra. Att våga delta i samhällsdebatten är inget självklart.
Man fostras in i olika gemenskaper, lär sig gruppens uttryck, språk och värderingar, mognar och utvecklar idéer i ett tryggt rum där man känner sig bekväm och inkluderad. Man behöver ha förebilder som vill se en växa och visar vägen in. Samhällsengagemanget kan finnas innan och göra att man aktivt söker sig till ett visst sammanhang, men det kan också uppstå som en följd av positiva erfarenheter av att bli bekräftad.
Ibland kommer känslan av gemenskap innan det som senare blir engagemang för själva frågan, och är en förutsättning för att fortsätta utvecklas. För att engagera sig i konstruktivt i en grupp behöver man känna sig välkommen.

Exemplet om Sjöstedts ingång i politiken kan överföras till föreningsengagemang och annat påverkansarbete inom exempelvis brukarrörelsen. Det råder ibland en konflikt mellan var och hur det ska gå till, vem som ska styra det och för vem eller vilka det görs.
Ska det bedrivas i nätverk, patientföreningar och brukarråd?
Ska enskilda individer uttala sig, ska det finnas språkrör?
Vem har rätt att kalla sig företrädare? Hur representerar man just sin grupp? Hur ser man på individ och kollektiv: ensam är stark eller förändring kräver samlad trupp? Krävs eldsjälar eller räcker det att dela värdegrund? Hur löser man konflikter, vad visar man utåt och hur låter diskussionerna på styrelsemöten?
Ska man lyfta frågor genom att kommunicera personliga berättelser och vittnesbörder, belysa företeelser, dela med sig av sina egna erfarenheter, eller är det bara ”anekdotisk bevisföring”?
De beslut som fattas i föreningar, är de demokratiskt förankrade om några är rädda att säga vad de tycker för att de inte vet om de använder rätt ord?

Jag är säker på att påverkansarbete sker på många nivåer samtidigt och att de alla är nödvändiga.

Det finns plats för enskildas upplevelser, de måste fram, det finns kanaler för den som vill föra fram tankar utan att tillhöra en specifik grupp eller ha en bestämd retorik.
Och det måste också bedrivas strukturerat och person-oberoende arbete, finnas föreningar som fattar långsiktiga beslut, systematiskt och metodiskt granskar och kan engagera sig å mångas vägnar.

Jag är djupt tacksam över allt arbete och konkreta förändringar som föreningar utför och vad de banat väg för. Och tacksam för alla individers berättelser jag tagit del av. Processer till följd av ordning och beslut är helt nödvändiga, och processer som uppstår spontant och inte kan planeras in i dagordningar är det.

Jag upplever att det råder en oförståelse inför olika sätt att arbeta för förändring, men varför skulle inte arbetet se olika ut?
Vi kommunicerar olika – vi sänder budskap, tar emot dem och omvandlar dem till värderingar på olika sätt. Vissa behöver bli personligt berörda för att gå igång, andra vill ha struktur. Vi har olika behov av trygghet och bekräftelse för att våga tänka högt, komma med förslag. Det går inte att ta patent på var och hur förändring sker.

Möjligen handlar en del om oförståelsen om vilka erfarenheter man har av att ha blivit lyssnad till och om man tagits på allvar.
Jag har till exempel inte känt mig hemma i grupper, föreningar eller formella sammanslutningar, vill inte representera eller företräda eller tala för någon annan, men ibland sammanstämmer det jag erfarit med andras liknande erfarenheter.

Jag är inte en självutnämnd patientföreträdare, som jag föraktfullt kallats, utan en person som reagerar på det jag ser, upplever, har kännedom om och ibland delar- ibland inte med andra.
Jag är en del i brukarrörelsen men inte i en fast form. Jag vill tro på att vi är många som är med och bidrar till förändring. Jag betraktar rörelsen som något levande och sammansatt av många delar, människor, åsikter, frågor och förutsättningar: en rörelse med armar och ben, mage och huvud och massa olika organ.

Jag vill inte förstöra för andra genom att säga fel eller tolka andras budskap fel, men vad jag tänker och hur jag känner inför det jag varit med om kan inte vara fel. Detta att vara rädd att kritik och smäll på fingrarna handlar delvis om osäkerhet och rädsla som uppstått ur faktiska situationer.
Jag har känt mig diskvalificerad för att jag haft tankar som inte fått plats i protokoll och har fått skämmas för att jag ställt dumma frågor eller framfört förslag utan att ha koll på hur de ska formuleras i rätt punkter. Jag vet att många känner igen sig i det.
Men ingen satte en målarburk i händerna på mig när jag var tretton och lät mig ställa mina frågor och förklarade hur jag skulle skriva motioner eller ta del av remisser. Ingen drog med mig på möten eller fick mig att känna att de förde min talan.

Vi är många som har en brinnande övertygelse om nödvändigheten i att förändra. Och många som inte klarar att sitta på styrelsemöten av olika skäl. Som kanske inte fostrats in i föreningskultur, inte lärt oss hur stadgar skrivs och vad årsmöten innebär, vad det innebär att vara sekreterare och revisor och del i en valnämnd.

Vissa kanske är för otåliga, vill se förändringar ske konkret och omedelbart eller inte känt trygghet när vi vågat försöka delta. Kanske man upplever gemenskap i diagnosspecifika föreningar, eller så gör man det inte. Kanske har man bara själva diagnosen gemensamt, men ser olika på vilka frågor som är viktigast att driva.

Några kanske har stängts ute för att de haft andra åsikter i vissa frågor. Det kan finnas hinder att ta sig till möten där beslut fattas, av ekonomiska, tidsmässiga, sviktande fysisk eller psykisk hälsa eller andra skäl.
Om föreningar vill ha nya medlemmar har de ett ansvar för att välkomna dem, och få dem det berör att känna att de driver frågor som är viktiga, och att lära de som inte vet hur beslutsförfarande går till utan att få dem att känna sig dumma.

För oss som inte hade turen att välkomnas in i föreningar av äldre kamrater som lärde oss hur det fungerar, finns som tur är andra vägar att föra fram och ta del av andras tankar. Det förändrar också. Vissa påverkan sker människa till människa., förändring sker inom en, annan sker via möten med protokoll och politiska krav.

Kan inte alla som vill få lov att engagera sig på det sätt som fungerar för dem? Särskilt när det handlar om frågor om tillgänglighet, delaktighet, inflytande, att komma till tals, att ha en röst. Låt oss stötta varandra i de olika sätt vi har att formulera tankar om förändring istället för att ogiltigförklara formerna för det.

Slut fred!
Individer, partier, föreningar och nätverk.
Medlemmar i diskussionsgrupper på Facebook, människor som möts i väntrum och samtalar på Twitter, bloggare, läsare, berättare och vittnen. Fokusgrupper, föreläsare och självhjälpsgrupper, ensamvargar, nattugglor och kanslianställda, projektarbetare och anonyma – förenen er!
På olika sätt, det sätt som fungerar, förenen er i det som är själva grejen: att förändra. Att förstå. Att förbättra. Vi får plats allihop, ingen har tolkningsföreträde eller ensamrätt, vi behövs allihop.

Mikaela Javinger