Kerstin Evelius

Psykiatrin är usel – eller?

Kerstin Evelius

Kerstin Evelius, nationell samordnare inom området psykisk hälsa

Efter Aftonbladets avslöjande om Emma som tvångsvårdades av en sexualförbrytare för ett par veckor sedan följde en twitterdiskussion kring psykiatrin. Det handlade om ifall psykiatrin är en stängd och sluten verksamhet utan insyn, ifall fallet med Emma och hur det behandlades är vanligt förekommande eller ett undantag. Nu skriver tre av deltagarna i diskussionen varsitt blogginlägg om sin syn på saken här. Under detta inlägg hittar du länkar till de andra inläggen.

 

När media hör av sig och vill ha kommentarer är det nästan alltid med utgångspunkt i någon som farit illa inom psykiatrin. Det kan handla om allt från personer som tappats bort i systemet till de som fått ett bedrövligt bemötande till de som utsatts för övergrepp. Vinkeln är nästan alltid – varför är psykiatrin så dålig? Och, som konstaterades i vår Twitterdiskussion förra veckan, är det väldigt svepande.

Det är också en svår vinkel att prata utifrån, därför att jag vill påpeka att psykiatrin verkligen inte alltid är dålig. Då kommer frågan – hur vet jag det? Och sanningen är att jag vet det för att jag träffar engagerade personer som driver och finns i verksamhet, att jag träffar många som har fått bra hjälp och att många av de patienter, brukare och närstående jag pratar med är nöjda. Alltså, lika anekdotiskt som det där fallet där psykiatrin har varit bedrövlig. Patientenkäten som SKL gör för olika verksamheter är tyvärr inget att hålla sig i, eftersom svarsfrekvensen bara är 36 respektive 32 procent för öppen- och slutenvården. Så har det varit länge, utan åtgärd, fast nu är det visst en ny på gång. Jag kan inte svara på den fråga jag får om det har blivit bättre inom psykiatrin sedan staten började satsa 1995. Jag är övertygad om att det har det, men jag har inga siffror som kan visa det. Särskilt inte några utfallsmått, något som visar om det blivit bättre för patienterna och deras familjer.

Jag är frustrerad över att jag inte på rak arm kan svara på hur många som är nöjda, känner sig delaktiga eller tycker sig fått ett dåligt bemötande. Inte heller när det gäller klagomål och Lex Marior är det särskilt enkelt att skaffa sig en överblick, Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är uppdelat i sex regioner så det är inte lätt att få svar på hur det ser ut nationellt. IVO:s område för riskbaserad tillsyn inom psykiatrin förra året var samverkan. Fast bara två regioner deltog i den. Tillsynen visade att det förekommer att det inte upprättas någon samordnad individuell plan eller att planen inte följs upp, att det är svårt med kompetensförsörjning och att journalerna ibland är bristfälliga när det gäller tvångsvård. Men det är ju inget svar på varför så många uppger att de utsatts för övergrepp. Så kvar finns anekdoterna.

Och efter alla år som jag haft förmånen att jobba med detta har jag många anekdoter. Det värsta är att en väldigt stor andel av de jag pratat med har negativa erfarenheter, särskilt från slutenvården. Alltifrån megamedicinering och vad som upplevts som bältesläggning eller avskiljning som straff, till hen som tvångsmedicinerades halvnaken inför resten av avdelningen. Som inte tyckte medicineringen i sig var fel, men ”de kunde väl ha stängt dörren så att alla på avdelningen inte såg?” Å andra sidan har en stor majoritet av de jag träffar i ett annat skede fått mycket bra hjälp av psykiatrin och nästan alla kan nämna en eller flera de mött där som gjort skillnad.

Som beställare och chef skulle jag vara väldigt angelägen om att veta vilka effekter, och kanske bieffekter, arbetet i verksamheten har. Till exempel skulle jag vilja veta om de patienter som besöker mottagningen eller vårdas i heldygnsvård är nöjda med bemötandet, om de känner sig delaktiga och om de har förtroende för vården. Jag skulle också vilja kunna jämföra mina olika kliniker, min verksamhet med andras och kunna svara på vad patienterna på min mottagning är minst nöjda med för att kunna redovisa åtgärder och resultat av förbättringsarbetet. Många psykiatrichefer hävdar att de har de här siffrorna, men få resultat finns tillgängliga för mig som allmänhet. Det gör att det är lätt att uppfatta psykiatrin som en sluten verksamhet, som har svårt att redovisa resultat och med en låg grad av transparens. Och då bli berättelsen om psykiatrin alldeles för lätt den om övergrepp och bristande bemötande. Jag är övertygad om att alla skulle tjäna på att vi tog ett gemensamt grepp om mätning och uppföljning, och att alla resultat skulle vara öppna och jämförbara. Då skulle berättelsen om psykiatrin bli det den sannolikt är, en blandning av goda och dåliga resultat. Förtroendet skulle med all säkerhet öka, och det ömsesidiga misstroendet minska. Det tjänar vi alla på.

Kerstin Evelius

Läs mer:
Slutenheten är farlig och måste brytas
Vem står upp för Emma?

 

Vill du skriva gästblogginlägg hos oss? Kontakta oss här