Gästbloggen

Sjuksköterskebristen i psykiatrin speglar samhällets värderingar

henrika-jormfeldt

Henrika Jormfeldt

Som docent i omvårdnad ägnar jag huvudelen av min arbetstid åt att forska inom området psykiatrisk omvårdnad och att utbilda specialistsjuksköterskor med inriktning mot psykiatrisk vård. Min bakgrund utgörs av 16 års erfarenhet som psykiatrisjuksköterska både inom sluten/heldygnsvård och i psykiatrisk öppenvård huvudsakligen för personer som diagnostiserats med schizofreni eller annan varaktig psykosproblematik. Mina uppdrag som förtroendevald i Psykiatriska Riksföreningen för Sjuksköterskor (PRF) och Schizofreniförbundets lokala organisation i Halmstad (IFSAP Halmstad) har sannolikt bidragit till att bredda, fördjupa och verklighetsförankra min bild av såväl psykisk ohälsa som av psykiatriska vård- och stödinsatser. Att flera av mina allra bästa vänner har diagnosen schizofreni är ytterligare en anledning till att det för mig känns nödvändigt att vara engagerad i samhällets förutsättningar att på olika sätt främja psykisk hälsa.

På senare tid har röster höjts för att psykiatrin måste förändras i sin organisation från ett uppifrån och ner perspektiv till ett nerifrån och upp perspektiv. Jag delar till fullo denna inställning och gläds varje gång någon uttrycker vikten av att arbeta för en utveckling, som egentligen borde vara självklar, där patienten ges ökade möjligheter att påverka sin egen vård. Samtidigt kan jag inte bortse från att vårt samhälle, där den psykiatriska vården är en viktig del, bygger på djupt rotade värderingar som är mycket svåra att förändra i grunden. Som exempel kan nämnas att i vårt samhälle har ju alla människor lika värde. Men hur definieras och realiseras detta värde? Är det med hjälp av innehållet i lönekuvertet eller att överhuvudtaget få ett lönekuvert? Är det att vara ”snäll” och bidra till att andra mår bra eller är det vår kunskapsnivå som definierar vårt värde som människor? Det ultimata beviset för vilket värde vi har som människor i vårt moderna samhälle tycks i förlängningen vara hur mycket vi kan påverka för oss själva och andra. Ett sådant resonemang stämmer väl överens med teorigrunden för begreppet ”empowerment” (egenmakt) som motsats till maktlöshet. Det finns också vetenskapliga bevis för att empowerment samvarierar med psykisk hälsa medan dess motsats ”maktlöshet” på samma sätt samvarierar med psykisk ohälsa.

Vi människor i vårt moderna samhälle har möjlighet att definiera vårt värde med hjälp av olika kombinationer av attribut. Klart är att upplevelsen av det egna människovärdet lätt urholkas av att inte ha arbete, ekonomiska resurser eller möjlighet att påverka sin situation. Även hur vi ser på andras värde påverkas av hur hen lyckats prestera i ovanstående hänseenden. Många av principerna för hur vi människor värderar varandra är huvudsakligen outtalade, oreflekterade och förgivettagna och medför stora konsekvenser för jämlikhet och grundläggande mänskliga rättigheter i relationer mellan människor.

I denna kontext ska den psykiatriska vården möta, vårda och behandla människor som av olika anledningar tappat sin självrespekt, sin upplevelse av det egna människovärdet och mer eller mindre temporärt förlorat sin förmåga att upprätthålla de attribut som står till buds för att skapa och underhålla de roller och funktioner som normalt säkerställer upplevelsen av att ha ett människovärde i vårt samhälle.

I samband med en föreläsning för specialistsjuksköterskestudenter hade jag förmånen att prata en stund på tu man hand med en kompetent och engagerad psykiater som arbetar kliniskt i psykiatrisk vård och vi kom att prata om vad som är vårdens viktigaste uppgift för personer med psykosproblematik. Hans självklara utgångspunkt var att schizofreni är en sjukdom i hjärnan med genetiska orsaker. Under vårt samtal uttryckte han spontant sin övertygelse att vårdens absolut viktigaste uppgift för denna grupp är att så snart som möjligt ställa korrekt diagnos och, för att undvika att patienten blir besviken och tappar förtroendet för vården, informera om schizofrenidiagnosens kroniska och pessimistiska prognos. I resonemang från min tidigare yrkesverksamhet vet jag att läkare ofta argumenterar för att den som lyckas återhämta sig från schizofreni har varit feldiagnostiserad. Så utifrån ett medicinskt perspektiv är detta kanske ett helt korrekt förfaringssätt men utifrån mitt omvårdnadsperspektiv präglat av nära relationer med personer med egna erfarenheter av såväl schizofreni som psykiatrisk vård är ett sådant perspektiv alltför ensidigt och förenklat för att inte säga destruktivt, farligt och felaktigt. Flera av mina vänner som fått denna diagnos fungerar utmärkt idag med hjälp av den självkännedom och det sociala nätverk de skapat sig med åren precis som jag och de flesta andra människor har gjort för att må bra.

Utifrån mitt arbete som sjuksköterska och som förtroendevald i Schizofreniförbundets lokala förening IFSAP i Halmstad är min bild att vårdens viktigaste uppgift är något helt annat. Med hänsyn till vilka möjligheter vi människor har att skapa och upprätthålla vår självrespekt och vår upplevelse av att ha ett människovärde är min bild snarare att den psykiatriska vårdens viktigaste uppgift är skapa en fristad när kraven har blivit övermäktiga, att lyssna och förstå vilka behov som behöver tillgodoses för att den person som söker vård succesivt ska kunna mobilisera sin förmåga att åter börja bygga upp sina nödvändiga livsförutsättningar. Det kan behövas vila, samtal och/eller medicin men det ska avgöras i samråd med den det berör. Det är också viktigt att vården förmedlar kunskapen om att återhämtning från psykisk ohälsa sällan är linjär utan går i vågor med toppar och dalar där framsteg följs av återhämtningsperioder för att inte förväxla perioder av återhämtning, som kan innebära tillfälligt ökade symtom, med ”försämring” eller ”återinsjuknande”.

I sammanhanget kan det vara viktigt att påtala att medicinering är regel i dagens psykiatriska vård, både i Sverige och internationellt, medan förekomst av en strukturerad samordnad individuell planering av vård och stödinsatser där patienten är delaktig fortfarande utgör undantagen även för de som har det allra svåraste och mest långvariga behoven av vård och stöd i Sverige.

För utvecklingen av en bättre psykiatrisk vård är det betydelsefullt att personer med egna erfarenheter av psykisk ohälsa får möjlighet att uttrycka och berätta om sina erfarenheter i olika medier. Dessvärre är det mycket lätt för allmänhet och beslutsfattare att uppfatta enskilda berättelser som tragiska undantag i en för övrigt fungerande vård. Här skulle specialistsjuksköterskans kompetens, överblick och erfarenheter ha en avgörande betydelse för att kartlägga problematiken men hur ofta kommer psykiatrisjuksköterskan till tals i den allmänna debatten? Och vad kan det bero på?

Specialistsjuksköterskor har absolut tillräcklig utbildning, kunskap och kompetens för att se hur illa många patienter i psykiatrisk vård far, de har också tillräcklig insyn och överblick för att se hur omfattande problemen verkligen är. Som sjuksköterska hamnar man lätt i en position mellan läkarens ordinationer och vårdtagarens behov och önskemål. Som sjuksköterska har man ett enormt ansvar för patientens liv och hälsa men ett relativt begränsat utrymme att fatta beslut. Det kan lätt uppfattas som att sjuksköterskans kompetens utvärderas utifrån i vilken grad hen lyckas få patienten att följa läkarens ordination, trots att den enda riktigt viktiga utvärderingsparametern borde vara hur många av psykiatrins patienter som faktiskt kan komma tillbaka till ett rikt och meningsfullt liv med intakt eller återerövrat människovärde och självrespekt. Många sjukskötskor i psykiatrisk vård har säkert i likhet med mig själv enträget försökt att göra rätt i mötet med den enskilda patienten, i dialogen med den medicinskt orienterade läkaren och den oroliga närstående som vill ha svar, liksom i debatten med den allmänhet som ofta är lyckligt ovetande om hur illa det är ställt i den psykiatriska vården.

Den kompetenta och kunniga sjuksköterskan flyr den psykiatriska vården och vårt samhälle svarar med att föreslå nya regler för hur läkemedlen ska kunna distribueras utan sjuksköterskans överinseende. Är det inte dags att återerövra de grundläggande frågorna om vad psykisk hälsa egentligen utgörs av och hur den bäst kan främjas? Är det någon som vågar lyfta på locket och se att vi har fastnat i en sorgesam version av kejsarens nya kläder när det gäller det vedertagna medicinska perspektiv på psykisk hälsa som vårt moderna samhälle har antagit?

Henrika Jormfeldt
Ordförande Psykiatriska Riksföreningen för sjuksköterskor