Gästbloggen

Skolsköterskans viktiga roll har kommit i skymundan

Hela tiden kommer nya rapporter och studier om den ökade psykiska ohälsan hos barn och unga. Alla är nog överens om att något behöver göras.

Susann Magnusson Vice ordförande, Riksföreningen för skolsköterskor Foto: Caroline L Jacobsen

Susann Magnusson Vice ordförande, Riksföreningen för skolsköterskor Foto: Caroline L Jacobsen

I debatten, inte minst på sociala medier, ser vi att det finns olika synsätt på vad som behöver göras. Är det föräldrar som ska uppfostra barnen eller ska skolan kompensera för detta när föräldrar inte har förmågan? Jag funderar ofta på vad som är hönan och ägget i de rapporter som kommer och när det kommer förslag till insatser. Är det för mycket skärmtid i sig som är dåligt eller att de unga gör ”fel saker” vid skärmen? Är det nya betygssystemet och andra förändringar i skolan som leder till för höga krav på eleverna och dåligt mående eller är det dåligt mående av andra orsaker som gör att man inte klarar kraven? Är det rätt eller fel att förmedla till barnen att ”du kan bli/klara vad du vill”? Glömmer vi att ”livet är inte en dans på rosor” och missar att rusta våra barn för motgångar? Motgångar kommer vi alla att möta i livet. Samhället utvecklas hela tiden i olika riktningar, redan på Sokrates tid funderade man på vad som hände med barnen. För varje generation känns det som att problemen växer. Kan vi acceptera detta som en naturlig utveckling? På något sätt känns det som att man skulle vilja kunna se in i framtiden för att på det sättet förebygga nästa våg av bekymmer, som de unga ska möta, i det samhälle de växer upp i. Idag upplever jag att vi alltid är steget efter.

Vi har ganska länge nu pratat om Antonovskys teorier, om det salutogena perspektivet. Att vi behöver känsla av sammanhang, KASAM. Saker måste vara meningsfulla, begripliga och hanterbara. Hur kan vi ge de unga detta, ge dem motståndsfaktorer och se till att de har grit (jäklar anamma)? Jag väntar på att detta ska bli mer tydligt i vardagen i vårt arbete med barn och unga, att vi inte bara pratar om det.

Vi vuxna samlas ofta i olika möten och jag ser en risk är att vi gör fler och fler produkter, det vill säga utredningar, handlingsplaner, riktlinjer etc, men att det blir väldigt lite verkstad. Många gånger glömmer vi att fråga de unga själva. Vi vuxna är väldigt bra på att tro att vi måste vara experter och komma med färdiga lösningar. Kavla upp ärmarna, hugg i och gör något konkret som gynnar våra unga. All heder till dig som redan idag arbetar på detta sätt. Våra barn och unga skulle må bättre bara av att fler vuxna brydde sig om dem, att bygga relationer, att alltid finnas där för dem. Det måste inte alltid vara professionell hjälp. Kan vi alla försöka ge våra medmänniskor lite mer omtanke och sprida mer kärlek i världen.

Idag har vi en elevhälsa som inte är likvärdig och jämlik. Antal elever per heltidstjänst kan variera mycket. Upptagningsområde, vilket uppdrag elevhälsan får, om man jobbar på en eller flera skolor är exempel på saker som också måste tas med i beräkningen. Skollagen som endast anger tillgång till kan göra att det blir stora skillnader mellan olika kommuner eller olika skolor. Jag tycker det är dags att det sätts riktlinjer om en minsta nivå, lika för hela landet, men med mer resurser där vi har många nyanlända eller i områden som är extra utsatta av andra anledningar.

Med den samlade elevhälsan har tyvärr skolsköterskans viktiga roll med omvårdnadskompetensen där kunskap om livsstilsfrågor och folkhälsa är av betydelse kommit i skymundan. Skolsköterskan hinner sällan med så mycket mer än hälsobesöken med tillväxtkontroller och hälsosamtal och vaccinationer. Visserligen är det hälsofrämjande insatser, men det hälsofrämjande arbetet skulle kunna utvecklas betydligt mer om tid fanns. Det blir i elevhälsoteamen mycket fokus på det pedagogiska, med anpassningar och stöd, men tyvärr enligt min mening alltför ofta för lite arbete med hälsa i fokus. Anpassningar och stöd är förebyggande och åtgärdande. Vi borde kunna arbeta mer främjande i ett tidigare skede. Tyvärr lever det kvar mycket av att skolsköterskan ska sätta på plåster. Det kan lärare och annan personal fixa många gånger. Istället borde skolsköterskans, som är legitimerad sjuksköterska med specialistkompetens, fulla kompetens ta till vara.

Alla vet att hälsa och lärande går hand i hand, men vissa av oss tänker att det är lärandet som gör att man mår bra medan jag som skolsköterska tänker att man måste må bra för att lära. Återigen – vad är hönan och vad är ägget? Förmodligen måste båda perspektiven finnas med bara vi kan lyckas skapa en bra balans i det.

Susann Magnusson
Vice ordförande, Riksföreningen för skolsköterskor

Läs också: Agnetha Fredin: Skapa förutsättningar för skolsköterskans arbete med psykisk ohälsa