Gästbloggen

Slutenheten är farlig och måste brytas

Efter Aftonbladets avslöjande om Emma som tvångsvårdades av en sexualförbrytare för ett par veckor sedan följde en twitterdiskussion kring psykiatrin. Det handlade om ifall psykiatrin är en stängd och sluten verksamhet utan insyn, ifall fallet med Emma och hur det behandlades är vanligt förekommande eller ett undantag. Nu skriver tre av deltagarna i diskussionen varsitt blogginlägg om sin syn på saken här. Under detta inlägg hittar du länkar till de andra inläggen.

Anders Printz Foto: Ulf Huett

Anders Printz, kanslichef Vårdförbundet

I helgen hamnade jag i en twitterdiskussion som jag tror kan vara viktig. Det började med att jag med anledning av det sexuella övergreppet på en psykiatrisk klinik, som aftonbladet rapporterat om, skrev att psykiatrin är en stängd och sluten verksamhet. Det var flera twittrare som ansåg att det var ett för generaliserande uttalande och att psykiatrin visst ofta pratar om sin verksamhet och dess innehåll. Därför reder jag gärna ut hur jag menar. Även om det blivit mer öppenhet kring forskningsområdet och psykisk ohälsa som fenomen är den slutna vården inte så transparant som jag tycker den borde vara.

De senaste åren pratar vi mer om psykisk ohälsa än tidigare. Det är främst människor med egna erfarenheter och civilsamhället som gjort det möjligt men det skapar också efterfrågan på professionella och vetenskapliga beskrivningar av vad psykisk ohälsa är, hur det kan motverkas och behandlas. Psykiatrin möter delvis detta. Den ökade psykiska ohälsan i hela befolkningen gör också att frågan uppmärksammas allt mer.

Forskningen har spelat roll för öppenhet. Idag ställer vi högre krav på att insatsernas effekter ska redovisas jämfört med hur det var tidigare. Risken för att möta en psykiater och terapeut med en närmast religiös tro på en viss psykologisk eller behandlingsmetod har minskat. Andelen verksamma i psykiatrin som menar att verksamheten inte går att utvärdera är färre.

Exempel på framsteg alltså. Ändå menar att jag den verksamhet som bedriver vård dygnet runt och ibland med tvång är sluten och inte alltid vill bli granskad. Det finns många belägg för det. När Barnombudsmannen belyste psykiatrin och besökte ett antal kliniker för att träffa barn upplevde ombudsmannen att det var svårare än i andra verksamheter som häkten eller sis-institutioner. När Kerstin Evelius som utreder tvångsåtgärder inom  barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, vill göra besök möts hon ofta med argumentet att det inte går för att barnen är för sjuka. Sedan många år kan vi inte få fram uppgifter om tvångsåtgärder varken för barn eller vuxna. De uppgifter som finns stämmer inte. Det kan inte finnas något annat skäl till den bristande tvångsvårdsrapporteringen än att verksamheternas ledningar inte tycker att det är viktigt eller inte vill redogöra för den delen av sin verksamhet. Annars hade det naturligtvis fungerat efter alla år av utveckling. När Bergvallkommissionen drog slutsatser om rättspsykiatrin tyckte man att det var en liten och sluten värld.

Och så nu det senaste exemplet. När det sker ett övergrepp inne på en psykiatrisk klinik vägrar verksamhetschefen och övriga ledningen att uttala sig i den tidning som gjort granskningen. Det har enligt tidningen inte gjorts någon anmälan till IVO. Man skulle kunna säga att man lägger locket på. Människor, särskilt unga kvinnor, som någon gång kan behöva psykiatrisk heldygnsvård får ingen förklaring. Medborgarna får aldrig veta vad som hände och vad man gör för att det inte ska hända igen. Den är den slutenheten som jag menar är farlig och måste brytas.

Anders Printz

Läs också:
Psykiatrin är usel – eller?
Vem står upp för Emma?

Vill du skriva gästblogginlägg hos oss? Kontakta oss här