Kerstin Evelius

Tankar om beslutsstöd vid sjukskrivningar

I dag fick jag en frågaTwitter om hur jag ser på de nya rekommendationerna för sjukskrivningar i psykiatriska diagnoser. Jag tycker lite olika saker – för det första är det viktigt att se att det är rekommendationer till läkare som ska sjukskriva, inte regler som rubriken felaktigt anger. Jag tror att det kan vara hjälpsamt för enskilda läkare att ha ett beslutsstöd när det gäller sjukskrivning generellt. Läkarna får mer och mer ansvar för att övertyga Försäkringskassan om sin bedömning och detta kan hjälpa till i en sådan situation. De specifika rekommendationerna ska vara ett stöd både för hälso- och sjukvården och för Försäkringskassans tjänstemän, säger Socialstyrelsen. Tanken är att läkare ska ha ett hum om rimliga sjukskrivningstider i normalfallet och att läkaren ska uppfatta rekommendationerna som ett stöd i dialogen med patienten. Samtidigt finns en uppenbar risk att rekommendationerna så småningom i praktiken kommer att fungera som regler, och då är det svårare.

Min uppfattning är att det när det gäller psykisk ohälsa kanske är svårare att hitta det där ”normalfallet”. Det är mer sannolikt att det är flera komponenter som påverkar tillståndet – sociala svårigheter, livspussel, förutsättningar, stöd och trivsel på arbetsplatsen och annat. Om en pedagog inom förskolan drabbas av akut stressreaktion och blir extremt ljudkänslig i samband med det – hur anpassar man arbetsplatsen då? Medan samma symtom för en person som jobbar på ett kontor med eget rum inte är samma problem. Vem är normalfallet? Om jag tittar på de jag känner som har bipolär sjukdom så ser jag mycket få likheter i antalet skov, hur länge de varar, vilka konsekvenser det får på funktionsförmågan och så vidare – ska alla vara sjukskrivna i sex månader?  Den saken kan nog bara avgöras i en dialog mellan den drabbade och hens läkare. Jag är också oklar över vilken typ av kunskapssammanställning som ligger bakom de tidsintervaller som valts, har vi verkligen forskning eller gedigen uppföljning på vad som verkar vara det rätta för en given diagnos? Det jag dock vet att det finns stöd för är att sjukskrivning kan förvärra en ohälsoprocess, genom att aktivera ett flyktbeteende och skapa utanförskap. Men inte ens det är sant för alla, en skör person som utsätts för mobbning på sin arbetsplats kommer garanterat inte att må bättre av att gå dit, fast lite mindre.
Återigen – detta måste avgöras gemensamt mellan patienten och behandlaren. Och det är faktiskt också det Socialstyrelsen säger.

Sen finns det ett problem till. Socialstyrelsen lyfter fram att partiell sjukskrivning bör användas oftare, det föreslår de i 16 av diagnoserna. OK – men hur funkar det då? Sjukpenning en dag-för-dag-ersättning. Det innebär att arbetstiden ska reduceras med lika många timmar varje dag. Om en möjlig lösning skulle vara att jobba åtta timmar på måndagar och fredagar för att det är lugnare då, och fyra timmar två dagar och ha en återhämtningsdag mitt i veckan – helt sjukskriven – för att klara jobbet till så säger Försäkringskassan att personen inte har rätt till sjukpenning eftersom hen har full arbetsförmåga. Måndag och fredag.

Själva det faktum att läkarens uppdrag att bota, lindra och hjälpa står i direkt relation till frågan om hur staten ska klara sitt nuvarande försäkringsåtagande mot befolkningen blir så extremt komplicerat för denna grupp. Jag tror att det finns lösningar som inte driver sjuktalen – för onödigt höga sjukskrivningstal vill vi som invånare inte eftersom det är samma pengar som ska användas för många viktiga ändamål som säkerhetsnät för de mest utsatta – men det är inte att skapa ytterligare stelbenta regleringar som krockar med varandra. Det är att intensifiera arbetet med förebyggande och främjande insatser, på arbetsplatserna men även på andra arenor, att tillgängliggöra vården tidigt i en ohälsoprocess och att arbeta målinriktat med återhämtning ur ett helhetsperspektiv för den som ändå drabbas. Vi behöver också kunna anpassa arbetsplatser mer för att motverka ohälsa för de som är i risk. Sjuktalen kommer inte att lösas av Försäkringskassan själv, de kommer att lösas genom ett gemensamt ansvarstagande i många delar av systemet. Men – och detta är viktigt – att stoppa utvecklingen med ett ökande antal vuxna som drabbas av psykisk ohälsa är en av de viktigaste utmaningarna vi har – för den gemensamma välfärden och inte minst för individerna som drabbas.

Kerstin Evelius