Kerstin Evelius

Tydliggör primärvårdens ansvar för att minska trycket på den specialiserade vården

SVT fortsätter ha fokus på barn och ungas psykiska hälsa. Det är ovärderligt om dessa frågor tas upp i valrörelsen, eftersom detta är den stora framtidsutmaningen. År 2030 kommer psykisk ohälsa, egentligen depression, att ha gått om all annan ohälsa som den största sjukdomsbördan i Sverige, och resten av världen enligt WHO. Psykiska sjukdomar är kvantitativt de mest invalidiserande av alla sjukdomar i Europa.

Kerstin Evelius

Kerstin Evelius, nationell samordnare inom området psykisk hälsa. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

75% av all psykisk ohälsa debuterar innan 25 års ålder. Ur alla hänseenden är det därför helt avgörande för barn och unga att vi arbetar för att främja och förebygga psykisk ohälsa, att upptäcka tidigt och att ge stöd och hjälp till de som behöver det tidigt i processen. Men det är också avgörande för att vi på sikt ska få unga människor in i arbete istället för in i en passiv sjukskrivning. Antalet personer som har aktivitetsersättning, dvs personer mellan 18-29 år som inte bedöms kunna arbeta, har ökat med en tredjedel de senaste tio åren.
Det finns många siffror att rabbla upp som entydigt pekar på att vi måste arbeta effektivt för att motverka den utveckling vi nu ser. I går gällde frågan BUP och köerna till den specialiserade vården. I dag gällde diskussionen primärvårdens roll. I inslaget sades att resursförstärkningar på en vårdcentral inneburit bättre möjligheter att möta unga med psykisk ohälsa. Men är det resursförstärkningar vi pratar om, eller är det egentligen resursallokering? Primärvården var länge i svensk statsförvaltning endast intressant för psykisk hälsa-frågan när det gällde vuxna sjukskrivna. Sedan 2016 har vi en strategi som tydligt pekar ut tidiga tillgängliga insatser som ett av fem fokusområden, och då blir primärvården en nyckelaktör. I alla landsting jag känner till ska primärvården ansvara för personer som lider av lindriga till måttliga psykiska besvär. Trots det saknas kompetensen. Senast Socialstyrelsen tittade på tillgången på psykosocial kompetens var 2007 och då hade ungefär hälften av vårdcentralerna tillgång till psykosocial kompetens, men då ofta mindre än en årsarbetare. Det ser annorlunda ut nu men anmärkningsvärt nog kan vi i Sverige inte vid en given tidpunkt få svar på hur personalsammansättningen ser ut i exempelvis primärvården. Men redan 2007 konstaterade Socialstyrelsen att mer psykosocial kompetens behövdes i primärvården för att möta den ökande psykiska ohälsan hos barn.

Det som hänt när primärvården inte mött de behov som finns är att olika alternativa sk första linje-verksamheter uppstått. I ett välförsett län kan barn och unga söka hjälp hos inte mindre än sex olika organisationer – elevhälsan, socialtjänsten (som tycks ta en förvånansvärt stor del av samtalsstöd), ungdomsmottagningen, primärvården, specialiserad första linje-mottagning och BUP. Det ser flott ut, men egentligen skapar denna hela blomsteräng mer problem än den löser. Dels har barnen och deras föräldrar svårt att navigera och förstå exakt var just deras problem är välkomna. Dels uppstår en påtaglig osäkerhet om vem som är ansvarig för vad – vissa ungdomsmottagningar har psykosocial kompetens, andra inte, vissa elevhälsor erbjuder stödsamtal medan andra prioriterar det strategiska arbetet. Slutligen uppstår en situation där sex likartade verksamheter som vänder sig till barn och unga med psykisk ohälsa ska bemannas med ungefär samma bristyrken. Och som jag skrev i föregående blogg – dessa uppstår inte ur tomma intet, och inte heller går de att beställa någonstans ifrån, i själva verket rekryteras resursen någon annanstans ifrån med risk för att någon annan verksamhet, inte sällan BUP, dräneras på kompetens.

Denna utveckling kan motverkas på olika sätt. Ett sätt är att tydliggöra att primärvården är ansvarig och inte satsa på parallella strukturer. Detta görs på flera håll i landet, mest känd är Gustavsbergs vårdcentral men jag stöter på det då och då och vissa vänners barn har fått mycket bra hjälp i primärvården. Ett annat sätt är att samla organisationen för att möjliggöra en väg in för barnen och deras föräldrar och sedan utnyttja de resurser som behövs.

En modell som bygger på den sistnämnda tanken har utvecklats i Skottland och ser på många sätt lovande ut. Men den tillkom inte som ett resultat av resursförstärkningar och nya satsningar. Tvärtom kom den av ett behov av att sänka kostnaderna, i synnerhet för dyra och omfattande insatser sent i en ohälsoutveckling som hade kunnat åtgärdas betydligt tidigare till en mindre kostnad – i synnerhet för barnet. Priset som betalades var av de professionella som var tvungna att samarbeta mer, lära nytt och lämna sina kontor.

För mig är det ett rimligt pris för en utveckling där barn slipper tappa viktiga år i barndomen på grund av något som hade kunnat avhjälpas eller barn som inte får tillgång till specialiserad vård i tid för att de behöver köa med barn som inte ens skulle behöva vara där, om systemet fungerat.

Kerstin Evelius

Läs också: En massa miljoner kommer inte lösa problemen

Agnetha Fredin: Skapa förutsättningar för skolsköterskans arbete med psykisk ohälsa