Kerstin Evelius

Utan personligt ansvar och samverkan kan vi aldrig ha barnet i centrum

I dag är det WHO:s världshälsodag, i år med temat depression. År 2030 kommer depression att gå om cancer och hjärtsjukdomar som den största belastningen på vården, som samhällskostnad och lidande för enskilda flickor, pojkar, kvinnor och män. Låt oss prata om vad vi ska göra åt det, redan nu.

Låt oss särskilt prata om barnen. Psykiska besvär som nedstämdhet och sömnsvårigheter har ökat markant bland högstadieelever sedan 1980-­talet. I dag säger fyra av tio flickor i årskurs nio att de känt sig nedstämda mer än en gång i veckan de senaste sex månaderna. För 30 år sedan var den siffran drygt en av tio. Bland pojkar och unga män är självmord den vanligaste dödsorsaken. Jag hör dagligen berättelser om unga som inte klarar pressen i skolan, i de sociala sammanhangen eller som tappat tron på framtiden. Det här är en kraftig varningssignal till oss alla.

Jag hör också vuxna prata om barnen, barnens rätt och hur viktiga de är. Men Jag ser inte riktigt hur de orden tar sig uttryck i de beslut som fattas när det rör barn. Redan 2013, i Barnombudsmannens rapport ”Bryt tystnaden”, framgick tydligt i barnens berättelser att vård- och stödsystemet är fullt av trösklar som gör det svårt att få hjälp tidigt när man börjar må dåligt. Ingenting tyder på att det blivit färre eller lägre trösklar sedan dess. Tvärtom ser vi i samband med den översyn om tvångsåtgärder som görs just nu inom ramen för den nationella samordningen på området psykisk hälsa återigen en verklighet där unga får vänta långa tider på utredning, stöd- och vårdinsatser medan de bollas mellan olika instanser med välmenande vuxna som gör sitt bästa, som alla tar en del av ansvaret men där ingen har helhetsansvar.

Om ett barn med en kognitiv funktionsnedsättning måste gå igenom skolan utan förutsättningar för att klara den, vem har då haft ett barnperspektiv? För vissa barn och deras föräldrar blir skolan en enda lång kamp, en kamp för att få rätt förutsättningar att klara skolan. Tvärtemot Skollagens intention möts de av kravet att ta sig till en överbelastad barn- och ungdomspsykiatri för att få en utredning som ger dem kvitto på sina funktionsvariationer. Men det är inte sällan ett par års väntetid för en sådan utredning. I detta maskineri som stjäl viktig tid av barndomen, vem har barnets perspektiv?

Skolan klagar på barn- och ungdomspsykiatrin som inte tar emot barnen, barn- och ungdomspsykiatrin klagar på elevhälsan som inte gör tillräckligt för barnen. Primärvården tycker inte de har kompetens att möta barn med psykisk ohälsa. Samtidigt flyr kvalificerad personal barn- och ungdomspsykiatrin för att trycket ökar men inte resurserna. Socialsekreterarna flyr barn- och ungdomsvården för att pressen är för hög och lärarnas sjuktal ökar exponentiellt varje år. I den här röran av vuxnas frustration, vem har egentligen barnets perspektiv?

Om de som är satta att arbeta för barn och ungas bästa på grund av resursbrist inte kan göra sitt arbete, har inte barns behov varit i centrum. Om barnperspektivet ska vara något värt måste barnets bästa vara den naturliga utgångspunkten i varje beslut som fattas i alla verksamheter som rör barn och unga. Inte kortsiktiga besparingar, organisationernas bästa eller vuxnas bekvämlighet. När jag ser utsatta barn som studsar mellan elevhälsa, psykiatri och samhällsvård för att de vuxna inte kan skapa system där barnet står i centrum lyser barnperspektivet med sin frånvaro, hur mycket vi än skriver in det i våra visioner. Den referensgrupp för barn och unga som knutits till den nationella samordnaren för psykisk hälsa har enats om att den viktigaste förändringen för att möta barns och ungas behov är en samlad organisation. Det är de vuxna som ska röra sig mellan systemen, inte barnen. Därför behöver vi ett samlat system för vård, stöd och omsorg för barn och unga i Sverige.

I dag är jag inbjuden av Barnombudsmannen för att träffa Myndighetsnätverket för barn- och ungdomsfrågor som består av generaldirektörer för centrala myndigheter i Sverige. Vi ska ha barnens behov i centrum när vi diskuterar hur vi ska kunna samordna den stora mängd uppdrag myndigheterna får när det gäller barn. Om vi vuxna inte kan organisera oss på ett sätt som gör att barnen får tillgång till stöd, hjälp och vård tidigt och samordnat, kan vi inte hävda att vi har ett barnperspektiv. Jag tror inte att utökade resurser är svaret på frågan, utan lite mer hårt arbete av de vuxna som har ansvar.

Mitt förslag är att varje vuxen i dag, i varje beslut ni fattar, funderar på vilka konsekvenser det kommer att få för barn, på riktigt. Oavsett vad du fattar beslut om, eller i vilken roll. Utan personligt ansvar och samverkan kan vi aldrig ha barnet i centrum. Så låt oss sluta prata om barnen, låt oss göra verkstad för de barn som nu växer upp, för det är barnen som är framtiden.

Kerstin Evelius