Kerstin Evelius

Vad händer innan?

I vårt arbete med att se över hur tvångsåtgärder mot barn kan minskas eller avskaffas träffar vi i utredningen många intressenter och kunnigt folk – professionella, chefer, jurister och viktigast av allt – unga med erfarenhet av sluten psykiatrisk vård som barn, dvs före 18 års ålder.

Det finns mycket att reflektera över, om det finns ett gott eller i alla fall nödvändigt tvång, om det finns ett överutnyttjande av de möjligheter till tvång som finns och inte minst hur användningen av tvång i verksamheterna följs upp och analyseras av olika kontrollinstanser för att minimera användningen.
Men en sak som blir tydlig för oss är bristen på innan och efter en slutenvårdsepisod.

Många av de unga vi pratar med hade inte varit i kontakt med någon för sin psykiska ohälsa innan det blev så akut att de kom in med polisbil eller på något annat dramatiskt sätt.
Inte för att ohälsotillståndet kom plötsligt utan för att de inte visste var de skulle söka. Många har också sökt på olika ställen – ofta hos en vårdcentral, en ungdomsmottagning eller öppenvårdspsykiatrin utan att få någon hjälp. I bästa fall skickades en remiss till någon, vart den sedan tog vägen är ofta oklart. Ibland har den unge fått avslag från den psykiatriska öppenvården.

Vi träffar också unga som skrivs ut från heldygnsvård utan planerad uppföljning, utan att veta vad som är nästa steg på deras resa till återhämtning och psykisk hälsa. Kanske har de fått beskedet att en remiss har skickats. Dessa remisser. Jag är så pass insatt att jag vet vad det är men för en ung och kanske skör person är remiss förmodligen ett tämligen otydligt begrepp. I andra fall vi känner till sker utskrivning men sedan blir det ingen mer vård för att någon i öppenvården bedömer att den unga har för komplicerad problematik. Eller att de inte kan åta sig unga som både har psykisk ohälsa och kanske håller på att utveckla ett missbruk samtidigt.

Det är inte rimligt att unga personer med svåra psykiska problem halkar runt i ett system utan samordning och ansvarstagande. För det är inte omöjligt att lösa – slutenvård och öppenvård finns inom ett och samma system inom ett och samma landsting. 2015 vårdades 179 flickor och 74 pojkar med tvång i heldygnsvård – det är alltså inga horder av barn det är fråga om.

När landstinget, cheferna, inte kan lösa samarbetet hamnar den unge i en extremt svår situation. Kanske är det också så att det driver upp trycket på heldygnsvården – om ingen hjälp finns att få efter det akuta stadiet återstår ju bara att vänta på nästa akuta stadium. Och det är, på alla sätt, ett slöseri med pengar och tid – och viktigast – med en ung människas tid som ska användas till att komma tillbaka och trivas med sitt liv. Det finns inget vi kan göra som är effektivt med den psykiatriska heldygnsvården om vi inte knyter ihop den med ett före, och ett efter.

Kerstin Evelius

Läs mer om tvångsåtgärdsutredningen här