Sekretariatet

Vad händer i tvångsåtgärdsutredningen just nu?

Nu har tvångsåtgärdsutredningen pågått i drygt tre månader, det har varit en hektisk period av insamling av material för utredarna. Vi ställde några frågor kring hur arbetet går till utredningssekreteraren Louise Aronsson.

Louise Aronsson, utredningssekreterare i tvångsåtgärdsutredningen foto: Malin Nerby

Louise Aronsson, utredningssekreterare i tvångsåtgärdsutredningen foto: Malin Nerby

 

Det här är första gången du jobbar i en statlig utredning, är det som du tänkt dig?
– Både ja och nej faktiskt. Min föreställning om en utredning är att det är en äldre människa, säkerligen en jurist, som tilldelas ett uppdrag. Sedan försvinner hen i några år bakom ett skrivbord och skriver flera hundra sidor text och lämnar sedan över ett betänkande. Så ser det inte riktig ut i praktiken haha! Vi har ju ett tydligt avgränsat uppdrag under en väldigt begränsad tid, så det gör såklart vår utgångspunkt annorlunda.
Sedan är det väldigt spännande med öppenheten som utredningen har. Helt enkelt att det går att följa utredningen både praktiskt hur det går till men också att det går att följa med i ämnet. Jag tror på öppenhet och inkludering speciellt i ett sådant ämne där många delar i samhället saknar kunskap om tvångsvård och tvångsåtgärder.

Vad händer just ni i utredningen?
– Just nu gör vi den sista insamlingen av material som exempelvis är intervjuer, studiebesök och inläsning på forskning. Vi sammanställer materialet och har börjat skriva delar i betänkandet. Men precis just nu är vi på väg till Island på studiebesök.

Varför just Island?
–  Island har upprepade gånger lyfts som exempel i frågan om tvångsåtgärder då de bland annat tog bort bältesläggning redan 1933.  Så vi ska åka dit för att se hur de arbetar och ta del av deras lärdomar på alla nivåer.

Det finns en expertgrupp bestående av personer med egen erfarenhet av tvångsåtgärder inom psykiatrin kopplat till utredningen, hur fungerar det?
–  Expertgruppen består av fem unga under 25 år som har egna erfarenheter av psykiatrisk slutenvård. De har alla varierande erfarenheter och dessutom från olika delar i landet. De utgör en bas till utredning. Vi har haft diskussioner och workshops med utgångspunkt i direktivet.
Att ha den gruppen knuten till utredningen är otroligt viktigt för att för att testa våra förslag så att vi inte tappar vikten av förankring i målgruppen. Dessutom sitter de samtliga på erfarenheter och kompetens som gör det möjligt att lyfta barnets perspektiv från början till slut i hela vårdprocessen. Det är viktigt att barn och unga får komma till tals i en utredning som rör dem. Med barnets perspektiv ständigt närvarande i utredningens arbete, kan vi skapa en förändring dit vi alla vill – nämligen att göra det bästa möjliga för barnen.

Men ni har rest runt en del i landet också?
– Ja, expertgruppen kompletteras med att vi har besökt barn- och ungdomspsykiatriska kliniker i Sverige, där jag intervjuat barn som är inlagda just där och då. Min kollega Maria har samtidigt intervjuat personal på klinikerna för att få höra hur de jobbar och hur de ser på tvångsåtgärder och möjligheterna att begränsa dem.

När ni nu samlar in material i form av rapporter och intervjuer, är det något som har förvånat dig över hur det ser ut eller är det som du tänkt dig?
–  Det stämmer överens med den verklighet jag tidigare mött via barn och unga, vård och personal. Det som jag dock reagerar över är bristen på forskning när det kommer till barn och ungas psykiska ohälsa och tvångsvård.

Hur känns det inför att börja skriva betänkandet?
–  Det har varit en otroligt lärorik och spännande period med intervjuer med barn, unga, personal och träffar med myndigheter och organisationer. Det har varit många olika perspektiv och erfarenheter att ta del av. Så nu ser jag fram emot att sammanställa allt det materialet och få sätta igång med skrivandet.

Är ni som jobbar med utredningen överens om vad som ska föreslås?
– Vi närmar oss slutet av insamling gällande materialet, så just nu sammanställer vi allt. Så än så länge är det för tidigt att förslå något. Så om vi är överens återstår att se.

Sven Akselson