Mikaela Javinger

Vem äger lidandet?

Igår morse när jag gjorde mig i ordning för att åka till föreläsningen jag skulle hålla fick jag ett ryck och frågade min mamma, som jag övernattat hos, om hon ville följa med.

Föreläsningen ingår som en del i en tvådagarskurs för vårdpersonal som kommer i kontakt med personer med självskadebeteende. Genom teori och övningar får de ökad förståelse, insikt om sina egna reaktioner i mötet med patienter, ökade färdigheter i att hantera sina egna känslor och verktyg för ett bättre bemötande.
Kurserna inleds alltid med att en person med egen erfarenhet av självskadeproblematik föreläser och svarar på frågor.

Den här gången var det BUP-personal som deltog i kursen. Det blev annorlunda att föreläsa om min tid på BUP och SiS-institutioner när min mamma var en av åhörarna. Under långa stunder glömde jag nästan bort att hon var där men då och då tittade jag på henne. Jag slogs av hur tungt det måste vara för henne att lyssna och hur modig hon var som var där och hur mycket hon burit. Så många år med så mycket smärta från så många håll. Och ändå vill hon höra mig berätta om det.

Personerna som lyssnade hade samma yrkesroll som de jag mötte som tonåring i slutet av åttiotalet, och min mamma tillhör den målgrupp som nu – på många ställen, men inte överallt – erbjuds stöd för att själva kunna stötta. En målgrupp som det finns samtalsgrupper och anhörigstöd för nu – men inte då, och på många ställen, men inte överallt – har erfarenheter som efterfrågas och anses viktiga.

Varenda föreläsning jag håller, varje blogginlägg jag skriver är en del i en läkningsprocess för mig. Att kunna göra mig förstådd och att se människor lyssna och reflektera och vilja förändra. Jag får upprättelse och känner mening, mina erfarenheter räknas som giltiga och mina känslor berättigade. Några tycker jag är modig. Det tycker inte jag för det är ju jag själv som formulerar vad jag vill ha sagt. Modet för mig är att genomleva helveten. Att vara med om det medan det pågår, och sen ta hand om resterna och resa mig igen är det som är svårt för mig, inte att berätta om det.
Kanske är det på liknande sätt för henne: att vara med om det är svårt men inte att lyssna till det efteråt? Kanske var det på samma sätt ett giltigförklarande av hennes upplevelser, att nu få frågor om vad hon behövt även om hon behövt dem för trettio år sen?

Under många år hade det nog inte varit möjligt att ha henne som åhörare för jag hade mått dåligt om jag sett att hon blev ledsen över hur det varit.
Min smärta har varit så akut och allomfattande att jag inte orkat bära att också andra har fått ont. Ont för min skull, på grund av mig.
Varje gång jag insåg att de runt mig led när jag led kände jag det som en anklagelse och jag orkade inte bära ett enda gram skuld till. Mitt inre krig handlade redan om skuld, och att försöka hantera det tog all kraft.
Succesivt och ganska sent öppnade sig en ny möjlighet att lösa skuldfrågan. Jag förstod att detta att andra led inte innebar att mitt lidande var mindre giltigt, och inte heller att jag var den som skulle kunna hjälpa dem.
Kanske trodde jag att jag kunde bestämma att ingen fick vara ledsen för min skull för då skulle jag hamna i skuld. Jag kanske trodde att jag kunde kontrollera hur mycket andra fick lov bry sig om vad som hände mig.

Sen insåg jag att det låg utanför min kontroll. Andras önskan om att jag ska må bra är inget jag kan styra över, och att andra mår dåligt om jag gör det betyder inte jag gjort något fel. Att se någon nära må dåligt kan beröra delar och väcka saker inom andra som jag inte har en aning om, saker långt bortanför mig. Saker jag inte kan fixa.

Jag läste in anklagelse i väldigt mångas agerande runt mig under lång tid. Jag värjde mig och tyckte det var djupt orättvist och var periodvis ganska arg.
En dag fattade jag att det helt enkelt gör ont att se någon man håller av ha ont, och detta att stå vid sidan om utan att kunna hjälpa kan vara nästan outhärdligt. Jag tror att jag misstolkade den vanmakten, tog den som en anklagelse. Tog på mig andras sorg och stöpte om den till skuld och blev arg för att jag inte kunde hjälpa att jag mådde som jag gjorde, inte kunde lindra deras plåga.

Men nu satt hon där, min mamma, och fick frågan om vad hon hade behövt och önskat då för så länge sedan, och hon berättade. Jag fick möjlighet att lyssna och jag kände en het önskan om att få lov att ge henne det. Men det kan jag ju inte, så här långt i efterskott. Det enda jag kan göra är tro på att hon var glad att vara där. Att se det som en tillgång att få en del av hennes perspektiv. Att få vara med i ett stort pussel som skapades i det rummet just då mellan oss alla som var där. Jag kände ingen skuld alls, bara intresse för hennes tankar.

Jag frågade henne efteråt hur det kändes, om det var något jag sagt som hon inte tyckte stämde eller som var jobbigt eller om hon tyckte jag ältade. Hon sa att det enda felet jag gjorde var att be om ursäkt för att jag babblade. ”Det kan du gott sluta med”, sa hon, ”för det gör du inte. Jag är stolt över dig.”

Mikaela Javinger


Bemötandekurserna har utarbetats av Anita Linnér och Peter Thunström och du kan läsa mer om dem här

Den aktuella utbildningen hålls inom ramen för Nationella självskadeprojektet som du kan läsa mer om det här