Mikaela Javinger

Vem står upp för Emma?

Efter Aftonbladets avslöjande om Emma som tvångsvårdades av en sexualförbrytare för ett par veckor sedan följde en twitterdiskussion kring psykiatrin. Det handlade om ifall psykiatrin är en stängd och sluten verksamhet utan insyn, ifall fallet med Emma och hur det behandlades är vanligt förekommande eller ett undantag. Nu skriver tre av deltagarna i diskussionen varsitt blogginlägg om sin syn på saken här. Under detta inlägg hittar du länkar till de andra inläggen.

Mikaela Javinger

Mikaela Javinger

Jag tittade nyligen på Angelica Karlssons minidokumentär på Aftonbladets webb om Emma. Enligt Aftonbladet tvångsvårdades Emma på grund av depression och självmordsrisk. Hon var i kris efter en förälders bortgång och hade nyligen varit med om en våldtäkt.

På avdelningen utsätts hon för övergrepp av en skötare som hotar att döda henne om hon berättar för någon. Han trycker av larmet när hon försöker larma. Han sitter också ensam extravak hos henne. Samma skötare utreds samtidigt som han arbetar på psykakuten för 18 andra fall av sexövergrepp, koppleri och narkotikaförsäljning i utbyte mot sex.

Emma berättar för en kvinnlig vårdare vad som hänt, och när hon skrivit ut sig gör hon en polisanmälan. Den läggs ner inom 24 timmar utan åtgärd.

Verksamhetschefen vill inte uttala sig till Aftonbladet men säger i telefon till Emma att han beklagar det som inträffat: ”du har verkligen blivit drabbad av den här situationen och det är jättetråkigt. Det som hände dig är något man naturligtvis inte ska behöva vara med om”. Ärendet togs inte vidare, kliniken hade ingen kontakt med polisen som hållit i förundersökningen, den kvinnliga vårdaren hördes inte och ingen IVO-anmälan gjordes.

När reportaget diskuteras på twitter handlar en del av kommentarerna om huruvida det råder en slutenhet kring psykiatrin, eftersom det ofta är svårt att få fram vad som egentligen hänt när fall som Emmas uppmärksammas. De olika ståndpunkterna som debattörerna framhåller ser ofta likadana ut. Diskussionerna efter Sydsvenskans granskningsserie om malmöpsykiatrin är ännu ett exempel. Man talar om psykiatri och glömmer att det är brett och består av mycket. Psykiatrin är bra, framhåller de flesta: en modern vetenskap, transparant verksamhet, välutbildad personal, säkra rutiner och fungerande vägar att framföra kritik.  Vården som bedrivs är trygg, säker, evidensbaserad och patienterna som söker får bra hjälp och vård. Det är så man arbetar och anser att psykiatrisk vård ska bedrivas. Många patienter bekräftar att det är så också.

Men. Det kan också se ut på andra sätt. Som i Emmas fall. Vad gör vi då med Emma? För hon finns ju, det som hände henne hände ju. Det sker också inom psykiatrin. Och det är samma psykiatri. Det är en sida av saken som jag upplever inte får utrymme.
Inte alla! dyker upp lika säkert som i diskussioner om mäns våld mot kvinnor. Och det är lika onödigt självklart som i den debatten. Och stoppar upp möjligheten till diskussion och därmed lösning till hur vi ska komma till rätta med det som inte får hända.
Vem står upp för Emma när Inte alla! gjort henne orätt, men ingen tar ansvar för att det skett?

När något inträffar kommer uttalanden från ledningen ofta inte förrän media eller IVO tvingar fram en förklaring. Det är sällan ledningen självmant svarar på frågor om vad som hänt, hur det kunnat ske, vad man tänker göra för att det aldrig ska ske igen. Om det kommer en ursäkt känns den sällan genuint menad. Ofta låter det som en pressekreterare skrivit ett manus som man förlitar sig på vid varje situation som kräver offentliga uttalanden, oavsett händelse, grad och konsekvenser för den enskilde och anhöriga. Ursäkterna är mekaniska och lama, mer som ett försök att rädda ansiktet än en akt av ryggrad och ödmjukhet. I uttalande efter uttalande hör jag de ansvariga gå i försvar i stället för att öppet redovisa förlopp. Nej, man har inte brustit i rutinerna. Man kan inte kommentera enskilda fall eller man vill inte kommentera alls. Man beklagar det som skett men ursäktar sig med att det handlar om en enskild medarbetare. Eller att det är extremt ovanligt med sådana incidenter. – Som om de därför inte existerar? Om ett enda övergrepp sker är det ett för mycket. Hur ska siffror kunna redovisas när Emmas fall läggs ner? När Ivo-anmälningar inte görs? Hur ska siffror kunna redovisas när t.ex barn som vårdas med tvång inte får komma till tals för att de anses för sjuka för att berätta hur de upplever den vård de får?

Jag saknar genuint formulerade svar av de ansvariga på frågor som ställs av förtvivlade patienter, anhöriga och medarbetare. Jag saknar kraftfulla fördömanden och från djupet av hjärtat menade ursäkter från de som tagit på sig ansvaret att vårda människor och se till deras säkerhet, i synnerhet för de patienter som inte ens kan gå därifrån för att de tvångsvårdas. Det räcker inte att säga att det är tråkigt det som skedde.

Det är sant att sekretessen gör det problematiskt och man får inte uttala sig om enskilda. Men ska man gömma sig bakom det för att slippa beskriva vad som kan ske inom de väggar som ska värna de mest skyddslösa? Ska man sluta försöka hitta sätt? Ska deras berättelser om vad de varit med om aldrig få höras? Så ofta stämmer kören upp- som om det vore en motsats till ovan beskrivna fall: ”psykiatripersonal gör ett jättebra jobb! Det är orättvist att dra alla över en kam. Media skrämmer patienter från att söka vård med sin negativa rapportering. Finns det bevis för att man lägger locket på, var är siffrorna?”. Som om det vore en motsats?

Den där kören borde stanna upp ett ögonblick och ta in berättelserna från de som själva varit utsätta och från de som kan vittna om det. Den borde fundera på var och ens ansvar i vad man gör för att hindra en sån kultur som möjliggör övergrepp. Övergrepp inom den institution varav många som vårdas, inte sällan med tvång, är där just på grund av konsekvenser av trauman från tidigare övergrepp. Och som möjliggör att anmälningar läggs ner. Som möjliggör att man kan ha medarbetare som begått och fortsätter begå grova brott, vars namn man med en enkel sökning i registren kunnat upptäcka om polisen bemödat sig om en slagning.

Ta in det, bemöt det, fundera på vad just du gör i den här kedjan. Våga se att det sker övergrepp även om du inte vill tro det, och orka fortsätta jobba bra och stå upp för all den goda vård som du och andra ger. Men snälla, låt diskussioner om missförhållanden äga rum. Stryp dem inte. Gå inte i försvar förrän du lyssnat och förstått.

Det är enskilda människor som begår övergreppen, men övergreppen möjliggörs för att systemet tillåter det och systemet består också av enskilda människor, med personligt ansvar i hela kedjan från att bevittna felaktigheter utan att ingripa, inte tro på berättelser, inte anmäla eller inte utreda, och inte bemöta konsekvenserna.
Vem står upp för Emma?

Är psykiatrin sluten- avgör själv:
Daniel Velascos reportageserie, bla  Patienten och tystnaden
Förundersökning läggs ner
Faktums serie Psykbryt Vem vaktar vårdaren?
Aftonbladet: Emma gjorde allt rätt men polisanmälan lades ner
Twittertråd om Emma och slutenhet
Sveriges radio om sexövergrepp på Bup

Mikaela Javinger

Läs mer:
Psykiatrin är usel – eller?
Slutenheten är farlig och måste brytas

 Vill du skriva gästblogginlägg hos oss? Kontakta oss här