Mikaela Javinger

Vems och vilken slag psykisk ohälsa är det vi talar om?

På senare år har budskapet om att vi måste våga prata om psykisk ohälsa spritts. Det har verkligen haft effekt. Det talas faktiskt nu. Kanske inte överallt och inte om allting, men i mycket högre omfattning än tidigare och i mindre dömande ordalag.
Media har haft stor betydelse för den utvecklingen. Kändisar berättar om hur de kämpar med egen psykisk sjukdom eller problematik, några politiker vågar säga sanningen om varför de varit sjukskrivna och personliga reportage om ”helt vanliga människor” som har eller haft psykiska problem är vanligt.

Men det är som om det bara finns några få spår att välja mellan när det ska diskuteras. Ibland är rubrikerna nästan identiska och de publiceras med bilder som verkar komma från samma bildbank.
– Jag blev glad när jag fick min diagnos- äntligen förstod jag varför jag alltid känt mig annorlunda.
– Min (någon psykiatrisk eller neuropsykiatrisk diagnos) har gett mig superkrafter/ gjort mig stark/unik/
– Jag är stolt över min diagnos.
– Jag har en diagnos, jag är inte min diagnos
– Nu vill jag berätta för att hjälpa andra (vilket är hedervärt, men är det ingen som berättar för att hjälpa sig själv?)
-Vi måste tala om psykisk ohälsa (utan att ge någon förklaring varför)

Det tycks finnas två kategorier budskap. Den ena handlar om att vården brister, att köerna för utredningar blir längre, att samhället sviker och sjukskrivningarna ökar. Den andra gruppen budskap handlar om att psykisk ohälsa inte behöver utgöra något hinder, kan drabba vem som helst och att det är helt okej att må dåligt.
Det är en viktig öppning, men begreppet psykisk ohälsa har skapat förvirring. Att tala om psykisk sjukdom, att må dåligt, ha ett tillstånd som förekommer i DSM och att genomgå livskriser är inte samma sak och de behöver förstås, diskuteras, undervisas om och behandlas på olika sätt.

Vi måste våga tala om psykisk ohälsa: alla är överens. Men det tycks bara gälla viss psykisk ohälsa. Det talas inte så mycket om det som utgör svårt lidande om det fortfarande är aktuellt, det som inte gör sig så bra på bild eller är välkommet att möta vid lunchen på konferenser. Eventuellt kan vi tala om det, men sällan med de berörda närvarande.

”Du är inte ensam” är också ett vanligt budskap och det är skönt att höra. Det kan nog hjälpa fler att våga närma sig varandra, men jag vet inte om det ens går att ta till sig de orden vid en fysisk eller själslig ensamhet som gör en människa paralyserad eller som lever i utsatthet och fattigdom, hemlöshet, beroende och skräck som kan vara en följd av psykisk sjukdom. Du är inte ensam – där saknas ett led, för vad ska hända då, med ensamheten? Du delar den med andra, lyder budskapet, men det sägs för lite om vad jag ska göra åt den om den är självvald i den meningen att det känns omöjligt att vara bland andra.

Utmattningsdepression, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (eller variationer), hanterbar panikångest, ätstörningar (men bara om de är över) och vissa typer av bipolär sjukdom (men helst inte typ 1), kan vi tala mer öppet om idag, och att ha förlorat någon genom självmord är inte lika tabu som tidigare även om det är lång väg kvar att våga möta lidandet hos den som mist någon nära.
Men det är inte många som öppet går ut med namn och bild och berättar att de har en schizofrenidiagnos eller en personlighetsstörning (namnet har nyligen ändrats till personlighetssyndrom), lider av dysmorfofobi (inbillad fulhet) eller hoarding (sjukligt samlande). En förening för emotionellt instabil personlighetsstörning (tidigare borderline) var på väg att starta upp, men ordföranden var så rädd att bli av med jobbet om det kom fram att hen hade den diagnosen att hen inte ville framträda med sitt namn, så det blev ingen förening.

Jag tror att det finns massor av förklaringar till varför vissa diagnoser tigs ihjäl och andra lyfts upp i ljuset. Stigma förknippat med vissa psykiska tillstånd och okunskap om hur de yttrar sig, samt föreställningen om att vissa diagnoser är förknippade med personliga egenskaper eller karaktärsdrag som allmänt ses som positiva eller negativa är några.

Vi får höra att det är de överpresterande som drabbas av utmattningsdepression och de studiemotiverade, från början sunt tränande tjejerna som får ätstörningar. Gång på gång läser vi att de med bipolär sjukdom är mer kreativa än andra, personer med ADHD är idésprutor och att ha asperger är synonymt med noggrannhet.
Men så är det ju inte för alla, även om det kan vara så också. Det som i ena änden av ett spektrum premieras blir på andra sidan en sjukdomsdiagnos eller funktionsnedsättning.

Ska de käcka svepande penseldragen göra det lättare att tala om, lättare att bära, skänka hopp och minska skam eller blir det tvärtom: de som får berätta ”hur det är” är kanske sällan de hårdast drabbade. Kanske det som skulle avdramatiseras och minska fördomar också fick en oönskad effekt, skapade en ännu större klyfta mellan de som fungerar bra, har det okej, de som kom över – och de som nästan eller faktiskt går under. Kan vi verkligen samla de skilda erfarenheterna och kalla det psykisk ohälsa?

Ja, vi måste våga tala om psykisk ohälsa. Det är otroligt bra att det görs mer och mer och i olika forum. Vi har kommit långt.
Men det är problematiskt när vi placerar ångest, oro, sömnsvårigheter, sorg eller livskriser i samma fack som allvarliga psykostillstånd, vanföreställningar och paranoia. Stress som handlar om en ohållbar jobbsituation kan inte avhandlas under samma rubrik som självskadeproblematik med ibland dödlig utgång, manier som kan leda till ödeläggelse av både ekonomi och relationer, eller att ha en så svår depression att äta, klä på sig eller kliva ur sängen inte går.

Hälsa enligt WHO är ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte blott frånvaro från sjukdom och handikapp”. Psykisk sjukdom respektive ohälsa, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, funktionsvariation, eller psykisk störning (definitionen används inom bland annat tvångsvårdslagen) – det är stor skillnad på vad som avses, ändå buntas de ihop helt felaktigt och utan närmare förklaring.

En av fyra svenskar drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa sägs det, och tre av fyra har antingen egen erfarenhet av det eller är anhörig. Men det betyder inte att tre av fyra behöver utredningar, vård och mediciner. Det betyder i den breda bemärkelsen att tre av fyra har perioder när de inte har ett fullständigt fysiskt, psykiskt eller socialt välbefinnande. Och fyra av fyra drabbas med all visshet av livet. Livet är inte ett ständigt välbefinnande. Bland dessa fyra av fyra behöver somliga mer hjälp än andra, vissa behöver det ibland, och andra alltid.

Alla är värda att lyssnas till som unika individer. Det finns massor av berättelser och budskap som går förlorade om vi bara ska lyssna på de som säger sig representera en diagnos, förening eller profession eller någon som ”haft psykisk ohälsa”, och de enda skildringar som får plats är de som redan gjorts och som följer samma mönster och beskrivs med samma språk. Vi måste väl också prata om sjukdom eller ohälsa när det inte upplevs som en superkraft, att inte vilja definiera sig som hjälte eller uppleva sig ha specialförmågor eller über-talanger? Vi måste väl också prata om hur tillstånd som begränsar hela livet, som ökar risken att dö i förtid och som skapar enormt lidande ser ut?

Jag har ingen enkel lösning på hur vi ska lösa problemet med ”psykisk ohälsa” men jag tror att vi allihop måste försöka vara mindre slarviga i hur vi använder begreppet, vara tydliga med vad vi egentligen menar. Det går inte att baka ihop så olika saker med samma namn och tro att vi talar om samma sak.