Kerstin Evelius

Vi behöver inte utreda mer – vi behöver göra

Therese Boström skriver i en debattartikel i Kristianstadsbladet om behovet av att utreda hur psykiatrisk vård kan utföras i hemmet. Jag delar hennes uppfattning i alla delar utom en.

Boström pekar på behovet av att minska trycket på slutenvårdsplatser genom att ha en väl fungerande öppenvård, en öppenvård som också måste ha ett nära och väl fungerande samarbete med de kommunala stödinsatserna. För varje person som sviktar måste det finnas tillgång till ett flexibelt stöd där insatser kan sättas in med kort varsel, och anpassas till just den person det gäller. För alla med psykisk ohälsa är inte lika. När Psykiatrireformen trädde i kraft tog de insatser som omnämns i lagen sikte på personer som lämnade institutionerna som lades ned. Den enskilde skulle kunna få stöd i sitt boende, något att göra om dagarna och om det behövdes ett särskilt boende. Tanken var nog god, men verkligheten har sprungit ifrån lagen de här 20 åren som gått sedan dess. De som insjuknar i dag har sällan som mål att ha en sysselsättning om dagarna, deras rimliga förväntningar på livet är snarare att kunna fortsätta med studier, arbete eller att ta steg på vägen mot det. Rehabilitering nämns inte ens i lagen när det gäller personer med psykisk ohälsa. Men det är därmed inte sagt att det är förbjudet att jobba rehabiliteringsinriktat. I enlighet med det kommunala självbestämmandet är inriktningen på verksamheten upp till lokala och regionala beslutsfattare. Och tanken med det är att de bäst förmår svara på sina medborgares behov. Och jag tror också att det är svårt att fatta beslut om hela landet i ett svep. Tillgång, efterfrågan och förutsättningar varierar mellan olika landsdelar.

Just med utgångspunkt i detta har de senaste två årens överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting, som omfattar 885 miljoner kronor i stimulanspengar till kommuner och landsting varje år sedan 2012, helt ändrat inriktning. Från att ha haft ett antal prestationsmål som landsting och kommuner skulle leva upp till, centralt bestämda, får huvudmännen nu medel för att själva analysera sina medborgares behov, vilka åtgärder som behöver tas för att möta dem och hur de ska mäta effekterna.

Utifrån Boströms förslag tittade jag på hur just Region Skåne valt att använda de miljoner de får genom överenskommelsen. För det är i regionen beslut fattas som rör personer i Skåne som drabbas av psykisk ohälsa. Jag har tittat på fokusområde 2, tidiga och tillgängliga insatser. Bland Region Skånes mål återfinns ett fortsatt arbete med 1177, att klara vårdgarantin i primärvården och att 55 procent av dem som skrivs ut från psykiatrisk slutenvård ska ha en bokad tid inom åtta dagar. Vidare ska regionen använda webbplattformen ”Mina planer” i alla kommuner och sprida det gemensamma case management-materialet. Dessa mål har utarbetats i samverkan mellan Region Skåne, Kommunförbundet Skåne och brukarföreningarna inom psykiatrin. Dessa initiativ skulle kunna stödja det arbetssätt Boström efterfrågar. Något konkret förslag i den riktning som Boström skriver om, med psykiatrisk hemsjukvård, hittar jag inte. Men personligen tycker jag att det är tilltalande, eftersom behovet av heldygnsvård står i direkt relation till omfattning och kvalitet i öppenvård. Att göra vården mer flexibel och därmed mer tillgänglig för personer med återkommande behov är en förutsättning för att undvika sjukhusinläggning. Och det är fullt möjligt, redan i dag.

Och det är här jag har en lite annan uppfattning. Detta behöver inte utredas, i den meningen att vi skulle behöva en ändrad agstiftning. I själva verket står det redan i Patientlagen att hälso- och sjukvården ska vara lätt tillgänglig, att den så långt som möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten och att en patients medverkan i hälso- och sjukvården genom att han eller hon själv utför vissa vård- eller behandlingsåtgärder ska utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar. I Hälso- och sjukvårdslagen anges att när den enskilde har behov av insatser både från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten ska landstinget tillsammans med kommunen upprätta en individuell plan. Min uppfattning är att lagstiftningen inte på något sätt står i vägen. Snarare är det kanske det som Göran Stiernstedt konstaterar i sin utredning Effektiv vård , att den svenska sjukvården skiljer sig från många i övrigt jämförbara länder genom sin sjukhustunga struktur. Det kanske är det arvet, med allt vad det innebär av gammal vana likväl som sjukhusbyggnader med långa kontrakt, som är det första hindret.

Det finns säkert olika skäl till att både psykiatrisk vård och omsorg i sin organisation i mångt och mycket är densamma som när jag började jobba med de här frågorna för 20 år sedan. Ett skäl tror jag är att vi har för lite av förändringsledarskap i en snabbt föränderlig värld. Ett annat är att detta är stora och tröga organisationer som inte lättvindigt förändras. Men mest av allt tror jag det är att både kommuner och landsting behöver förstärka sitt öra mot patienters, brukares och anhörigas behov är det gäller att få livet att fungera även med en sjukdom. Boströms förslag är ett bra exempel på det. Men att utreda detta en gång till tror jag inte är svaret. Vi behöver inte utreda mer – vi behöver göra.

Kerstin Evelius