Gästbloggen

Visst har vårt bemötande betydelse för patienters chans till tillfrisknande och rehabilitering

Emma 13 år ber mig komma in på hennes rum. ”Jag är orolig för ikväll. Jag känner mig inte trygg när jag ser vilka som jobbar ikväll. Jag kommer inte kunna hålla ihop mig och kommer få panik!!”

Hon ber mig om stöd och strategier för att kunna hantera sin ångest som hon vet oftast kommer på kvällen. Hon vet bara inte hur hon ska ta sig genom den, utan att ha någon vid sin sida som tror på henne, som hjälper och stöttar henne igenom denna fruktansvärda känsla. Hon vet att hon inte ensam klarar att bryta sin ångest, det är för svårt. När hon inte klarar det riskerar den att eskalera till en nivå där hon inte längre har kontroll över sitt handlande. Hon vet, med bestörtning, att hon då riskerar att hamna i den fruktansvärda bältessängen.

Detta utspelar sig på en Barn och ungdomspsykiatrisk slutenvårdsavdelning någonstans i Sverige. En 13-årig flicka, ett barn, med mycket ångestproblematik och självskadebeteende. Jag ska snart gå av mitt dagpass. Vi har tillsammans under dagen arbetat för att dagen ska vara uthärdlig och fyllt den med måbra-saker. För att hon ska kunna ges den möjligheten krävs av mig som behandlare att jag finns där och läser av henne, arbetar förebyggande, identifierar situationer där risken ökar att hennes ångest tar kontrollen över henne. Tillsammans brottas vi mot ångesten och viljan att skada sig själv. Hon vill inte skära sig. Hon vill kunna hitta och använda andra strategier. Men, just i den ångestladdade stunden finns inte strategierna där. Då behövs det mänskliga stödet i form av en trygg person som inger trygghet och hopp. En person som hon kan lita på, som för en stund agerar som ett hjälp-jag då hon inte själv förmår styra sina handlingar. För det sista hon vill, är att behöva spännas fast i den förhatliga bältessängen. Fastspänd i bältessängen stegrar paniken. Paniken över att sitta helt fast. Paniken över att tappa sin autonomi. Paniken över att tappa kontrollen. Paniken över att behöva underkasta sig och helt överlämna sig i andras händer utan att hennes röst blir hörd.

Detta vill vi till varje pris undvika, hon och jag tillsammans. Genom att jag är nyfiken och intresserad av hur hon mår och vem hon är, genom att jag har en vilja till att hjälpa och göra gott, genom att jag visar att jag finns där för henne, genom att jag erbjuder min hjälp och tillsammans med henne hittar andra strategier, ökar chansen för hennes känsla av att bli bemött med respekt som den kompetenta människa hon är.

Visst har vårt bemötande betydelse för patienters chans till tillfrisknande och rehabilitering.

När jag går på mitt pass nästa dag möts jag av en sänkt, tungt medicinerad flicka som kvällen innan blivit fastspänd i bältessängen. Hennes farhågor besannades. Det är med tungt hjärta jag lyssnar till resonemanget från berörd personal som arbetade under gårdagskvällen. ”Hon ville bara ha uppmärksamhet. ”Vi har ju bestämt att hon ska bältas när hon börjar utagera”. ”Hon måste försöka skärpa sig”. ”Det är inte hon som bestämmer”.

Jag tänker, vad gjorde du för att hjälpa henne? Vad provade du innan?? Hur villig var du till att till varje pris undvika bältessängen?? Hur viktigt är det att du som personal ska ”vinna”?

Detta kan hända var som helst inom psykiatrin, tyvärr…

Det gör mig så ledsen när sårbara människor hamnar i kamp mot myndighetspersoner. Människor som redan är i underläge.
Jag välkomnar regeringens uppdrag till Socialstyrelsen ”Bättre bemötande i sjukvården för personer med psykisk ohälsa”.

Anette Sannerfors
Psykiatrisjuksköterska